 |
Nostalgi är en skön känsla. Just nu tuffar Forever Young-turnén omkring i vårt land. Här mättar artister som Alphaville, Howard Jones, Human League, Ultravox, Lustans Lakejer, Reeperbahn och Jakob Hellman 80-talspublikens nostalgihunger. Sylvester Stallone gör exakt det samma med sin senaste film The Expendables. För här samlas, för första gången, videokassettens all-star team. Här är männen som kom att definiera 80-talets actionraffel. Lite tjockare, lite sävligare, lite ringrostiga, lite repigare, lite ”too old for this shit”. Men inte nere för räkning… ännu. Handlingen skulle enkelt få plats på en post-it-etikett. Ett gäng legosoldater som börjar närma sig bäst före datum åker till en liten fiktiv ö i den Mexikanska golfen där en hänsynslös general styr med järnhand. Kulsprutorna dundrar, bomberna exploderar, svetten lackar och ådrorna klättrar längst med för stunden uppumpade armar. Bitvis är det här rätt styvt, men i långa loppet blir det enformigt. Actionscenerna avlöser varandra på löpande band. Vi har både sett och hört det förr. På det hela taget blir det enformigt och avtrubbande. Det blir liksom till ofrivillig komik. Det enda som egentligen är nytt är att våldet är brutalare och mer utstuderat. En kropp som penetreras av 200 kulor, går av på mitten och vars inälvor flyger kors och tvärs skulle aldrig gjorts på 80-talet. Nä, The Expendables är rätt kass och har mer gemensamt med dagens tokvåldsamma förstapersonsshooters än med 80-talets actionfilmer som den utgör sig för att hylla. Den fungerar nästan på samma sätt som den där Neverending Story covern som rullar varje gång det görs reklam för toalettpapper i tv-rutan. Den tar oss för en stund tillbaka till 80-talet, men inte utan att tänka lite grann på bajs. The Expendables både låter och ser bättre ut på pappret. Det är namnen som är dess stora lockbete. Det är skådespelare alltid vana att spela huvudroller och som säljer kassa filmer enkom på sitt namn. Två passar inte riktig med i 80-talsleken och det är Jason Statham (alla dessa Transporterfilmer) och Jet Li, liksom en och en annan fribrottare. Skådespelarensemblen som Sly Stallone dukar upp i denna 80-talsextravaganza är, förutom Sylvester Stallone själv, vår egen Dolph Lundgren (tänk Red Scorpion, The Punisher, Showdown in Little Tokyo), Eric Roberts (tänk Best of the Best, Best of the Best 2, By the Sword), Mickey Rourke (tänk Tystat vittne, Johnny Handsome), Gary Daniels (tänk Full impact, Fist of the North Star), Bruce Willis och, såklart, Arnold Schwrzenegger. Det är kul att se dem tillsammans. Men ungefär där – efter förtexterna – slutar upphetsningen. The Expendables betyder rakt översatt de förbrukningsbara. Även om Sylvester Stallone gjorde en betydligt bättre analys redan i Rambo – First Blood 2. I en scen på en båt sitter Rambo och småpratar med Co Bao. Han förklarar att han är perfekt för krig eftersom han är ”expendable”. Co Bao frågar what mean expendable och Rambo ger den enkla förklaringen att det är ”like someone invites you to a party and you don’t show up. It doesn’t really matter.” Jag antar att det kan syfta på alla dessa svunna 80-talshjältar som vi har långt bak i minnet, eller kanske på en gammal videokassett längst in i garderoben. It doesn’t really matter. / STEFAN NYLÉN Titel: The Expendables | Regissör: Sylvester Stallone | Skådespelare: Sylvester Stallone, Jason Statham, Jet Li, Dolph Lundgren, Mickey Rourke, Eric Roberts, Gary Daniels, Bruce Willis, Arnold Schwrzenegger med flera | År: 2010, USA | www.expendablesthemovie.com |
sylvester stallone
 |
Sitter i Falun, barndomshemmet. Det var tänkt att jag skulle intervjua nästa nummers omslagsperson (ja jag vet, fin framförhållning, marsnumret har ju inte ens kommit ut ännu) som av en slump befinner sig just här, just när jag gör det (seså, jag bjuder er här på möjligheten att snoka reda på vem det rör sig om – ta fram journalisten i dig; Falun är ingen artistmetropol – tro mig. Jag spenderade 19 delvis frustrerade år här.) Men det blev inget. Så nu sitter jag och gör saker som inte har med film alls att göra. Ska till exempel recensera Caribous nya skiva, och eftersom jag redan har torterat sönder min omgivning med förstasingeln Odessa så kan jag lika gärna göra detsamma med er. Kolla in videon bara – en studie i underbart omotiverad dubbelexponering! Och miljöer, stämningar som får mig att vilja se om hela Twin Peaks igen. Get the Flash Player to see this player.
Hade för övrigt tänkt klä ut mig till Log Lady på den 30-årsfest/maskerad jag ska på i helgen. Värdinnan har satt temat 80-talsfilm, och gammal som jag är håller jag inte riktigt ordning på åren längre. Trodde Twin Peaks började sändas 89, but no. Så nu tänker jag om. Och lånar boxhandskar av redaktörskan. Talar ändå mer till min sanna natur än den tystlåtna damen med vedträt om sanningen ska fram. Nu undrar jag bara: hur ska en kastanjbrunett med långt rakt babyhår fixa sly-frilla? Utöver med hjälpmedlet bandana förstås. |
|
Läste i Metro i morse att Sylvester Stallone ska medverka i melodifestivalen. Ja, det är sant. (Enligt Metro i alla fall.) Inte som tävlande i sång och dans då, utan tydligen i små sketcher med sin vän Dolph Lundgren (som för övrigt intervjuas i senaste Cinema-tidningen). Vad säger man? Från att en gång i tiden ha varit en liten utskälld tävling för de hängivnaste schlagerrävarna till att Rocky Balboa vill synas i sammanhanget. Och vad blir nästa steg? Hur toppar man det här? Mitt förslag är Christian Bale och Sam Worthington som programledare nästa år. I full krigsmundering/blåmålad förslagsvis. Och skulle det behövas ett kvinnligt alibi kanske Megan Fox kan springa om kring i kulisserna?
”Ont, det gör ont, det gör ont…” |
Annons
