I dagens DN drar man i samband med Guldbaggespektaklet och de missnöjda rösterna upp Noomi Rapaces lilla nätta – nu ett år gamla – mediamiss igen: att gå ut offentlig och säga att hon aldrig kommer att kunna tycka att Män som hatar kvinnor är en extremt bra film. ”Den är rätt tunn, det måste man vara ärlig och säga”.
Jag intervjuade Rapace för Cinema i somras och diskuterade just effekterna av detta yttrande, och då passade hon på att revidera sina åsikter, samt påtala hur gärna journalister vill vinkla allt till effektsökande sensationsjournalistik. Det är förvisso helt sant. Men. Sug på ovanstående yttrande, du rättrådiga människa – sug på det. Kan du med näslängden i behåll påstå att det finns så mycket som en övermoralisk übermench som inte skulle göra vad Johan Wirfält gjorde, som inte skulle publicera och slänga citatet på framsidan?
Nä. Jag vet inte. Någonstans upphör det journalistiska ansvaret, och vidtar gör artistkonsultens ansvar för behovsprövning av medieträning. Inget ont om Noomi, hon är en fantastisk skådespelare och en på många sätt beundransvärd person. Men jag har ändå uttrycket ”stå sitt kast” vilande på tungspetsen.
