Ska försöka bjuda på något matnyttigt i det här inlägget också: en de stora snackisarna på Göteborgs filmfestival var kortfilmen Ångrarna, som handlar om två personer som går igenom ett könsbyte, men sedan ångrar sig. Jag har inte sett den ännu, och är hur nyfiken som helst. Lösning: den som bor i Stockholm masar sig till Allmänna Galleriet tisdag 9 februari då den visas – och om jag har fattat det rätt finns kanske rentav lite folk bakom filmen på plats. Fina grejer – vi ses där?

1. Köp en nässpray.

2. Andas genom munnen istället.

3. Stanna hemma.

Jag är ledsen, och kanske lätt fascistisk, men kom igen – det förstör ju HELA bioupplevelsen.

I kväll ska jag för säkerhets skull se film i hemmets trygga vrå och på så vis försäkra mig om att dylika störningsmoment uteblir (eller i alla fall kan tystas effektivt om de skulle komma från min sambo). Vi ska se Old Joy – en gammal Stockholm filmfestival-favorit från för ett par år sedan som jag gav sambon i julklapp, då han är ett stort Will Oldham-fan. Will spelar nämligen huvudrollen, med ett skägg så stort att det knappt får plats i rutan om jag inte missminner mig. Omslaget är fint och grönt; det är filmen också i både miljö och stämning. Här är trailern:

Jag som trodde att jag skulle få en liten vitaminkick och vårteaser när jag reste från Stockholm till Göteborg. Tji som tusan fick jag. Här känns 10 minus som 20 minus, och det snöar konstant. Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men mina fötter börjar längta hem.

Så här kul har vi det i Göteborg.

Japp.

Ljusa stunder finnes dock en masse; här är en av dem. jag och Lebanon-regissören

Samuel Maoz. En våldsamt trevlig man. Som en snäll frankensteinare eller bortglömd

Addams-familjemedlem.

Nu: Bellamy, Mon Amour! (Hade initialt tänkt mig lite Pol Pot-dokumentär den här kvällen, men lättsinnet tog över och smekte fram en märklig och obeveklig lust att se Gérard Depardieu i en film för första gången på många år.

Som sagt.

Festival gör konstiga saker med en människa.

Följande dilemma har uppstått: för att få intervjua Guldlejonvinnaren Lebanon-regissören Samuel Maoz måste jag avstå från att se filmen ifråga. Inte som ett resultat av någon bisarr policy, mind you, utan helt enkelt av den enkla anledningen att den enda intervjutid som fanns tillgänglig var förlagd till samma tid som den sista visningen. Nå, dilemma är väl inte helt rätt ord; det låter liksom som om jag hade något val, några möjligheter att väga mot varandra och våndas över. Så är icke fallet. Tänker istället fokusera alla våndor mot det faktum att det är rätt jobbigt att göra intervjuer med folk vars filmer man inte sett. Detta gäller vare sig man, för att vara artig och verka respektfull, låtsas att man har sett dem och således riskerar att göra bort sig kapitalt om man får en motfråga om filmen, eller om man medger att man inte har hunnit se den. Jag ska göra ett massivt försök att charma mannen i fråga till att prata med mig några minuter efter filmen också; ärlighet är ju oemotståndligt – eller?

Jag hade tänkt skriva lite här om hur jävla politisk och präktig jag har varit och hur många seriösa och världsvida och dokumentära alster jag har konsumerat hittills, men eftersom väder- och trafik-kaoset är betydligt värre här än i Stockholm (ja, det är sant, alla ni slentrianbelackare av SL) är det nog bäst att jag ger mig av mot Chalmers så att jag inte missar både film och intervju.

PS. Jag var en förvirrad höna igår när jag skrev att Wallraff-seminariet pågick i bakgrunden medan jag sörplade soppa – det är ju imorn! Och då jag nu har sett filmen i fråga tänker jag garanterat närvara. Mer om det senare.  DS.

Nästa år SKA jag till Göteborg, det är en sak som är säker. Men i väntan på det följer jag avundsjukt Elinas blogg.

För övrigt är jag, av festivalfilmerna, mest pepp på Lebanon, vilket nog hör samman med att min kärlek till Waltz with Bashir bara växer sig starkare och starkare ju längre tiden går. Och det här är ju också en gammal Libanonkrigssnubbe som bearbetar minnen genom film.

I övrigt idag: Som en pascha/Beauty Refugee, White Material och kanske Soul Kitchen.

Notering: Må ingen skugga falla över Stockholms filmfestival, men gud vad det verkar organiserat här i göteborg! Jag är imponerad.

Sexkanibalism och dylika härligheter i alla ära – jag har tänkt göra annat än att träffa Claire Denis. Se hennes film White Material till exempel. På listan finns även nedanstående filmer, och min fråga till er, kära läsare, är: har jag glömt något überväsentligt? Är det något jag bara inte får missa? Alla tips är så oerhört välkomna, särskilt på sevärda filmer som troligtvis inte kommer att gå upp på bio i Sverige. Genrefilm, långväga internationella rullar? Det är ju stört omöjligt att hinna plöja igenom hela programmet och välja på välgrundad basis (läs: jag är högst manipulerbar.

Mind you though, jag åker hem igen på onsdag kväll den 3 februari om inget oväntat inträffar, så filmer som går torsdag och framåt kan ha rykt i sorteringen av den anledningen. Tips efter onsdag undanbedes således vänligast.

MIN GÖTEBORGSLISTA:

About Elly (Irans oscarsbidrag)

Bellamy (Claude Chabrol)

Black on white (Walraff!)

Engelen

Face (Tsai Ming-Liang)

Facing genocide

Giulia doesn’t date at night

Io, Don Giovanni

Lebanon

Lourdes

Som en Pascha

Soul Boy

Soul Kitchen (Faith Akin)

Svenska Bilder 3

Sweet Rush (Andrzej Wajda)

Taqwacores – The Birth of Punk Islam,

The extraordinary life of José González

The Happiest Girl in the World

The Shock Doctrine (Michael Winterbottom)

The Smell en indisk film om tre kvinnoöden som vävs ihop.

Vision (Margarethe von Trotta)

White material