Som jag föraktade dem. De 56-åriga damerna som satt i fikarummet på hemtjänsten där jag jobbade. Bläddrade bland reseannonserna och med drömmande stämma deklarerade att de skulle kunna DÖDA för att få åka till Kanarieöarna den här vintern, till Kairo, till Turkiet. Lite sol, bara lite sol skulle göra mig så gott. Vilket för övrigt gjorde mig lite nervös, eftersom samma damer hade ett stort antal skröppliga gamlingars hälsa och välstånd på sitt ansvar – gamlingar som förvarar pengar i madrassen och har uppnått den sortens demensgrad där testamentesändringar är lätta att frammanipulera. Men, konstaterade de 56-åriga damerna alltid. Det blir ju inget med det på den här skitlönen, och så vill gubben bygga en ny veranda och så går väl varenda korvöre till det.
Missförstå mig rätt nu. Mitt förakt är på intet sätt riktat mot dessa damers ekonomiska situation, deras gnällande, deras ältande. Detta är fullständigt rimligt och fullkomligt rättfärdigat när man jobbar i hemtjänsten – världens mest otacksamma och underbetalda jobb. Men det där bläddrandet. Suktandet. Att utsätta sig själv för den sortens frivillig kontrastering mot de egna möjligheterna. Hur orkar man? Hur pallar man? Och framförallt – vad i helvete får man ut av att varje dag stirra på drömmar man med stor bitterhet inser att man inte kan uppfylla?
Så tänkte jag. I många år. Tills jag fastnade i En plats i solen.Solbrända mäklare fraktar runt människor med alldeles för mycket pengar mellan strandvillor och bergspalats, lyxhus och soldäck. Och jag drägglar. Ve dig, kanal 8 som sänder dessa oanständigt minutiösa kanaliseringar av mina luxuösa framtidsdrömmar – ve dig! Jag har börjat planera min arbetsdag efter programmet i fråga. Just nu sitter jag exempelvis och bloggar i väntan på att rätt tid att börja laga mat för att pricka in dagens avsnitt till lunchrasten ska infinna sig. Helt besatt. Och utan att förstå varför så förstår jag plötsligt de 56-åriga damerna, och förflyttar därmed föraktet från dem till mig själv. Utan konsekvenser, givetvis. Jag tänker skamset inmundiga min lunch till En plats i solen även idag.
Hela poängen med detta blogginläg måste väl, så här i efterhandsanalys, ha varit att blottlägga min egen högst klanderliga smak i syfte att inte bli påkommen med densamma. Det är alltid mer skamligt att ha försökt framstå som intellektuell cineast och exponeras som motsatsen än att själv ha gått ut med det hela.
Så. Nu damp mina nya fina Claire Denis-filmer just ner på hallmattan, som visste de om att jag behövde en intellektuell utmanare till de smaklösa tv-preferenserna. And off I go. Allt gott, kära ni, tills vi ses igen. Då har jag skrivit klart en artikel om normbrytande, lesbianism och gubbhångel till er. Håll ut till nästa nummer bara. /E
