Nina är en hårt disciplinerad ballerina som slåss för huvudrollen i en nyuppsättning av Svansjön. Men snart blir pressen för stor, och hon är övertygad om att någon försöker stjäla rollen från henne.
”Du måste förlora dig i rollen”, säger tränaren till Natalie Portmans benhårt drillade men hämmade ballerina Nina när hon förgäves försöker gestalta de mörkare sidorna hos sin rollfigur. Och förlora sig ska hon. Så till den milda grad att varken vi eller hon vet vad som sker i verkligheten och vad som är inbillning.
Darren Aronofsky berättar om Nina med ett bildspråk vi delvis minns från hans senaste film The Wrestler. Det är grovt, brutalt och väjer aldrig för de groteska delarna av den mänskliga fysiken. Kontrasterat mot balettens delikata estetik blir det en utsökt allegori för den dubbelhet huvudpersonen hela tiden kämpar både för och mot.
Nina ska spela Svandrottningen, en dubbelkaraktär där den goda, vita svanen är som gjord för hennes fulländade uppenbarelse, men där den svarta svanen är svårare för henne att hitta. Hon, som har kämpat för perfektion sedan hon som ung formade drömmen om att bli ballerina. Hon, som inte vet hur man gör när man är människa, när man lever. Att gå in i en roll där passionen är nyckeln blir hennes livs utmaning. Och ju mer hon famlar efter den sidan hos sig själv, desto mer tappar hon greppet om sitt eget psyke.
Balettvärlden är en tacksam fond för den här sortens berättelse. Människor som pressar sig så hårt att bara träningen finns där, enbart drillningen och disciplinen. När en mänsklig faktor plötsligt avkrävs dem, dras mattan bort under deras fötter.
Mattdragaren i Ninas fall heter Lily (Mila Kunis). Eller nåja, det är Nina själv som styr sig allt längre in i det mentala mörkret, men Lily fungerar som katalysator. Hon är allt som Nina inte är – spontan, levnadsglad, imperfekt. Hon gestaltar den svarta svanen problemfritt, och blir Ninas stand-in som Svandrottningen. Hon är den som lossar på Ninas tyglar, men också den Nina känner sig som mest hotad av.
Övertygad om att Lily vill stjäla rollen, börjar vanföreställningar skölja över Nina. När hon väl finner den svarta svanen ska den komma att ta över henne, och den gör det med rent fysiska uttryck. Sår, fjädrar, knottrig hud som penetreras inifrån av utträngande duntaggar – det är svårt att inte tänka på David Cronenbergs Flugan, ja, Cronenberg överlag. Likt denne använder Aronofsky det fysiska som en ingång till det psykiska; luckrar upp gränserna de tu emellan. Det är rysligt effektivt. Den schizofrena pendlingen mellan vansinne och reson håller oss ständigt på halster – det påminner någonstans om Dario Argentos Stendahls syndrom.
Spänningen, och hur Aronofsky lyckas hemlighålla var gränsen för Ninas verklighet går, är så briljant att jag förlåter honom för Vincent Cassels mer än lovligt klyschiga balettränare, och för hur löjligt det är att Nina har ett rosa flickrum fyllt med gosedjur enkom för att hon i revolt ska kunna slänga dessa i soporna. Låt oss inte tala om speldosan.
Om vi inte gör det, utan konstaterar hur bra Portman är, hur lysande ambivalent hennes relation till modern skildras, hur fantastiskt Aronofsky maskerar Svansjön som en spelfilm, ja, då är vi väldigt nöjda med Black Swan. // ELINA WESSMAN
TITEL Black Swan PREMIÄR 4 mars REGI Darren Aronofsky MED Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Barbara Hershey, Winona Ryder ÅR USA, 2010 WEBB www.blackswan2010.com
