Nostalgi är en skön känsla. Just nu tuffar Forever Young-turnén omkring i vårt land. Här mättar artister som Alphaville, Howard Jones, Human League, Ultravox, Lustans Lakejer, Reeperbahn och Jakob Hellman 80-talspublikens nostalgihunger. Sylvester Stallone gör exakt det samma med sin senaste film The Expendables. För här samlas, för första gången, videokassettens all-star team. Här är männen som kom att definiera 80-talets actionraffel. Lite tjockare, lite sävligare, lite ringrostiga, lite repigare, lite ”too old for this shit”. Men inte nere för räkning… ännu.
Handlingen skulle enkelt få plats på en post-it-etikett. Ett gäng legosoldater som börjar närma sig bäst före datum åker till en liten fiktiv ö i den Mexikanska golfen där en hänsynslös general styr med järnhand. Kulsprutorna dundrar, bomberna exploderar, svetten lackar och ådrorna klättrar längst med för stunden uppumpade armar. Bitvis är det här rätt styvt, men i långa loppet blir det enformigt. Actionscenerna avlöser varandra på löpande band. Vi har både sett och hört det förr. På det hela taget blir det enformigt och avtrubbande. Det blir liksom till ofrivillig komik. Det enda som egentligen är nytt är att våldet är brutalare och mer utstuderat. En kropp som penetreras av 200 kulor, går av på mitten och vars inälvor flyger kors och tvärs skulle aldrig gjorts på 80-talet. Nä, The Expendables är rätt kass och har mer gemensamt med dagens tokvåldsamma förstapersonsshooters än med 80-talets actionfilmer som den utgör sig för att hylla. Den fungerar nästan på samma sätt som den där Neverending Story covern som rullar varje gång det görs reklam för toalettpapper i tv-rutan. Den tar oss för en stund tillbaka till 80-talet, men inte utan att tänka lite grann på bajs.
The Expendables både låter och ser bättre ut på pappret. Det är namnen som är dess stora lockbete. Det är skådespelare alltid vana att spela huvudroller och som säljer kassa filmer enkom på sitt namn. Två passar inte riktig med i 80-talsleken och det är Jason Statham (alla dessa Transporterfilmer) och Jet Li, liksom en och en annan fribrottare. Skådespelarensemblen som Sly Stallone dukar upp i denna 80-talsextravaganza är, förutom Sylvester Stallone själv, vår egen Dolph Lundgren (tänk Red Scorpion, The Punisher, Showdown in Little Tokyo), Eric Roberts (tänk Best of the Best, Best of the Best 2, By the Sword), Mickey Rourke (tänk Tystat vittne, Johnny Handsome), Gary Daniels (tänk Full impact, Fist of the North Star), Bruce Willis och, såklart, Arnold Schwrzenegger. Det är kul att se dem tillsammans. Men ungefär där – efter förtexterna – slutar upphetsningen.
The Expendables betyder rakt översatt de förbrukningsbara. Även om Sylvester Stallone gjorde en betydligt bättre analys redan i Rambo – First Blood 2. I en scen på en båt sitter Rambo och småpratar med Co Bao. Han förklarar att han är perfekt för krig eftersom han är ”expendable”. Co Bao frågar what mean expendable och Rambo ger den enkla förklaringen att det är ”like someone invites you to a party and you don’t show up. It doesn’t really matter.” Jag antar att det kan syfta på alla dessa svunna 80-talshjältar som vi har långt bak i minnet, eller kanske på en gammal videokassett längst in i garderoben. It doesn’t really matter. / STEFAN NYLÉN
Titel: The Expendables | Regissör: Sylvester Stallone | Skådespelare: Sylvester Stallone, Jason Statham, Jet Li, Dolph Lundgren, Mickey Rourke, Eric Roberts, Gary Daniels, Bruce Willis, Arnold Schwrzenegger med flera | År: 2010, USA | www.expendablesthemovie.com
