Alltså, jag är ledsen. Jag vet att jag börjar göra mig (ö)känd som ett recenserande surkart som aldrig sätter högre betyg än treor, och tro mig, jag ville inget hellre än att bli hänförd när jag som sista människa i världen masade mig iväg och såg Avatar. Men kom igen. KOM IGEN! Jag var förberedd på att historien skulle vara lite ostig. Lite klyschig, lite pompös, lite förutsägbar. Jag accepterade det redan i förväg, eftersom detta faktum skulle kompenseras av visuell storslagenhet och innovation. Men. De blå gubbarna var ju precis lika mycket fula blå gubbar med löjliga skönheten- och odjuret-Vincent-ansikten i 3D som de var i tv-trailern. 3D-grejen var…tja, 3D. Det visuella var…tja, lite imponerande i ett par flygscener, men i övrigt var det väl som vilken välbudgeterad äventyrsfilm som helst. Och det hade varit okej. Om jag inte hade hört från höger och vänster att ”det gör inget att storyn är lite ostig, för det häftiga och banbrytande befinner sig i en annan dimension”. Jaså, vilken då? Hundvisslans dimension? Den vars frekvens inte uppfattas av mina öron? Uuuuh…it’s Google Wave all over again.

Men allt detta hade jag nog ändå kunnat lägga bakom mig som ännu en mediokert cineastisk besvikelse. Om det inte var för att historien i sig är så vansinnigt provocerande. Folk – inklusive James Cameron – får väl lägga hur mycket pengar de vill på parodiskt storslagna, klyschspäckade och småtrista historier om de vill, så länge de inte gör anspråk på större uträttanden. Men Cameron gör anspråk. Metaforen för USA:s angrepp på och terroristetiketterane av naturtillgångstunga stater är så övertydlig att den knappt är en metafor. Vackert så. Men så fort man kliver i de politiska skorna har man också ett ansvar. Man har ett ansvar för att inte skildra gott och ont på skalan svart och vitt. Man har ett ansvar för att inte förenkla. Vad ska jag tänka när jag ser Avatar? Fy satan vilka puckade skurkar de där USA är – precis lika skurkaktiga som militärledaren, helt blinda för konsekvenerna av sitt handlande, fullkomligt egoistiska och onyanserade? Eh. Jo, det öppnar ju mitt sinne och min förståelse för världskonflikter. Och – återigen – allt det här, alla förenklanden, klyschor och horribla ondskekarikatyrer hade varit helt okej om man inte hade gjort anspråk. Men det gör man.

Något annat man gör anspråk på i Avatar är att ha förstått hur viktigt det är att vara i kontakt med naturen; att leva i harmoni och samråd med den snarare än i en enriktad utnyttjandekommunikation. Vi förväntas finna människan puckad som vill blåsa allt och alla för att komma åt naturtillgångarna, medan Pandoras urbefolkning har fattat grejen. De är de smarta, människorna är blåsta. Men. Ursäkta. De framstår ju inte som bestickfyllda lådor direkt, jättesmurfarna, när de stirrar upp mot himlen och tror sig kunna besegra pansarskeppen med sina pilbågar; när de kallar människorna för skypeople och när de inte ens själva är medvetna om den naturresurs de lever ovanpå. Godhjärtade, bedårande? Javisst. Lite som den den där nya dittills oupptäckta infödingsbyn ett nyhetsteam påstod sig ha hittat nånstans i djungeln för ett par år sedan. De som hissade pilar mot ”järnfågeln” i himlen (läs: helikoptern). Och just här någonstans går Cameron fullkomligt vilse i sin välvilja. Djungeln han går vilse i är välbekant, och den heter Västvärldens exotiserande av andra kulturer. Han hyllar Pandorafolkets relation till naturen, framhåller den som det enda hållbara. Men varför känns det som att jag sitter och tittar på en 60-talsdokumentär om Afrika? Varför pratar människorna om elektromagnetiska kopplingar, om vetenskap, om naturens intelligens medan det blåa folket pratar om själar och namngivna gudaliknande ”krafter”? Varför sitter de och håller varandra i handen och hummar på ett sätt som känns obehagligt bekant? Varför doftar det kolonialistiskt exotisernade på surströmmingsnivå?

Jag har ett tips till James Cameron: du måste inte lägga ett rosaskimrande naivistist filter över det du vill intelligensförklara. Du måste inte göra det till gängse USA-stereotyps motbild och du måste inte ondskeförklara vetenskapen. Och, framför allt: du måste försöka vara politisk. Du kan fortsätta göra Titanic. Tack.