Loggade in för att skriva något euforiskt om filmen Ångrarna, men snubblade på vägen över Marcus Birros krönika i Dalarnas tidningar. Vet inte ens var jag ska börja, så jag börjar nog inte alls. Förstummad av Birros arrogans. Hans fullkomligt insiktslösa företrädande av den konservatism han själv kritiserar. Eftersom jag har vickat som kulturredaktör på DT kan jag dessutom räkna ut att det här lilla mästerverket satt han och knåpade ihop på Internationella kvinnodagen, vilket jag inte skulle bry mig ett skit om vore inte krönikan så osedvanligt obehaglig.

Var det något jag trodde Birro tyckte om att göra så var det väl att ta ett steg tillbaka och betrakta sig själv. Men nu framgår det med all önskvärd tydlighet att blicken med vilken detta görs är högst selektiv.