Just som den nyvalde påven ska tillträda får han panik. Kan han? Vill han? Han rymmer ut på Roms gator för att få tid att tänka. Under tiden måste Vatikanen trolla med knäna och låtsas att han dragit sig undan till sitt residens för att be, medan kardinalkollegiet som valt honom – och kanske måste välja en ny – vackert får stanna kvar i isolering.
Vi har en påve! är småputtrig och mysig, men också rätt seg. Den har gott om rara italienska farbröder som bråkar om reglerna till kortspel, men mycket till diskussion av filmens själva grundtema blir det inte. Jag är fundersam över vem i Sverige som ska kunna uppskatta den här filmen. Eller ja, jag kan komma på flera personer på rak arm, men de är alla anställda i svenska kyrkan, så det känns som en rätt snäv målgrupp.
Om den nyvalda påven skulle tacka nej får det enorma konsekvenser – valprocessen bygger på konceptet att det är Guds röst som talar, och om man skulle välja någon som tackar nej öppnar det för ifrågasättande av själva kyrkans grundvalar.
I Italien är den här problematiken säkert fullständigt självklar, men för mig är det lite gåtfullt varför den glossas över till förmån för utdragna småpratsscener. Som det är nu känns det som om Vi har en påve! mest handlar om en vimsig farbror som åker buss och några andra farbröder som spelar volleyboll i kaftan. Inte livsnödvändigt, om man säger så. // TERESA AXNER
ORIGINALTITEL Habemus Papam PREMIÄR 4 november LAND Italien, 2011 REGI Nanni Moretti MEDVERKANDE Michel Piccoli, Jerzy Stuhr, Nanni Moretti
|
|
Postat i Recensioner | Inga kommentarer » |
