Predators är nostalgi, och jag ska berätta varför. Sommaren 1987 var jag fjorton år. Biograferna runt om i Stockholm var klädda med fräcka affischer där en pumpad Arnold Schwarzenegger stirrade rakt emot oss. ”Det jagar för spänning… dödar för nöje, men det valde fel man som byte”. Hur hårt var inte det? Schwarzenegger var också intervjuad i tidningen Film & Video. Rovdjuret var spännande och jag hade aldrig några problem att komma in på barnförbjudna filmer. Men premiären uteblev. Rovdjuret totalförbjöds och premiären dröjde på sig. Men den kom, i oklippt skick och jag älskade den. Ännu en uppföljare kom, redan 1990 men utspelade sig 1997 i New York där Danny Glover och Gary Busey blev jagade. Inte lika upphetsande. Filmserien självdog innan filmbolaget nu på senare år pumpade in hemoglobin i filmfiguren och lät dem slåss mot Alienmonster i två riktigt ruttna Alien vs. Predator.
Och nu i en tid då gamla filmfranchises omstartas i parti och minut så gör även Rovdjuret, eller Predators, det. Förhoppningarna är låga, men Robert Rodriguez och hans team levererar. Den här gången kommer inte rovdjuren till oss utan vi skickas till deras planet. De handplockar kräk från vår egen planet att jaga för spännig och att döda för nöje. Vi möter en grupp udda figurer, en legosoldat, en israelisk militär, en yakuza, en ryss från Tjetjenien, en dödsdömd fånge och så vidare. Redan från första bildrutan förstår vi att guppen ligger riktigt risigt till. Upplägget är lika enkelt som genialt. De irrar omkring i skogen och vi vet at sakna men säkert kommer de att trilla av pinnen. Frågan är bara vem som ryker först, och hur. Filmen har egentligen bara en hjälte, och det är den kvinnliga huvudrollen. En israelisk militär som tvingats till att döda för sitt land. Och så har vi vår manlige huvudroll, Adrien Brodys legosoldat som fungerar som en slags John Rambo. Han dödar för pengar, men är i grund och botten en hygglig prick vi kan identifiera oss med. Jag stör mig egentligen bara på en detalj, och det är att de gamla Rovdjuret, alltså typen (eller säger man arten?) som slogs om Arnold i den Mexikanska djungeln på 80-talet återkommer som en slags utdöende art, men mänsklig empati, som lever i fasa för de nya, mer tekniskt lagda Rovdjuren som slogs mot Alienmonstren på 2000-talet.
Rovdjuren är många, galna och har innovativa sätt att jaga människor på. Filmen varm, svettig, finurlig och grabbigt så det nästan kokar över. Det blir aldrig omöjlig och dumt eftersom ribban redan lagts så låg höjd från början. Den bara stegrar, och stegrar. Predators är galen och underhållande. En slags Lost möter Surviving the Game som sparkar så mycket stjärt att jag aldrig vill att det ska sluta. Jag lider med varje figur som stryker med och det eftersom jag vet att denna infantila berg och dalbana lider mot sitt slut. Ta den för vad det är, för vardagen kommer att bli så oändligt mycket tråkigare efter de här två timmarna. / STEFAN NYLÉN
Titel: Predators | Regissör: Nimród Antal | Skådespelare: Adrien Brody, Topher Grace, Alice Braga, Oleg Taktarov, Laurence Fishburne, Danny Trejo med flera | År: 2010, USA | www.predators-movie.com
Tags: Adrien Brody, Alice Braga, danny trejo, Laurence Fishburne, Nimród Antal, Oleg Taktarov, Predators, robert rodriguez, Topher Grace
|
|
Etiketter: Adrien Brody, Alice Braga, danny trejo, Laurence Fishburne, Nimród Antal, Oleg Taktarov, Predators, robert rodriguez, Topher Grace |
Jag blir rätt sur på kraven som folk lägger på sina filmupplevelser nu för tiden. ”Vadå? Det är ju en actionfilm, den SKA ju vara dum!”. Att du skriver att Predators aldrig blir dum eller omöjlig bara för att ribban har lagts så lågt i början låter ju helt absurt. Varför måste den vara dum och ologisk för det? Varför inte försöka lägga ribban högt och sikta på att göra en logisk, bra, underhållande actionfilm?
Ett gäng hämtas från en planet och tas till en annan planet av ett gäng predatorer, bara för att de sedan ska döda dem för nöjes och tränings skull på en annan planet. Bara det är helt jävla ologiskt.
Att Fishburne har varit där i 10 säsonger och dödat två Rovdjur, för att sedan försöka döda de andra människorna med rök är en annan sak som är ologisk, att han tänkte göra det för att få deras vapen är ännu värre. Att han dessutom tog med sig dem till sitt gömställe INNAN han försökte döda dem var nog värst av allt. Denna pinsamma skådespelarinsats av Fishburne som enbart var där som utfyllnad, var en av filmens mer massiva bromsklossar.
”Rovdjuren är många, galna och har innovativa sätt att jaga människor på.” Va? Såg vi ens samma film? Det var tre stycken, och de jagade inte på speciellt innovativa sätt överhuvudtaget. De verkade dessutom vara extremt mycket sämre och dummare än den predatorn som nästan dödade Arnolds karaktär på 80-talet. Här dödas de av killar med svärd och fängelsenissar med hemmagjorda knivar. Det var tre stycken, och inte minst 15 som trailern lurade på oss genom att ha med en bild på Brody med 15 lasersikten på sin kropp. Den fanns inte med, tillsammans med all möjlig plot knuten kring den.
Och det faktum att du låter nostalgi för den första (riktigt bra) filmen få dig att inte kunna se denna med kritiska ögon är ju nära på tjänstefel. Du ska ju inte recensera film om du inte kan vara kritisk.
Predators är en värdelös uppföljare som faller för alla klichéer en dålig uppföljare brukar ha (byt plats och lägg in större monster, och mer eld/explosioner). Dessutom lider den av värdelös dialog, värdelösa karaktärer som ingen normal människa kan känna sympati för, den saknar en hel akt och snor sedan saker från ettan på dåliga vis. De använder samma score, samma grundtanke, samma repliker, samma öde för vissa karaktärer osv. De ramlar t.o.m ner för ett liknande vattenfall som Arnold gör i ettan.
Nej, undvik detta snabba ihopkok som enbart är gjort för att casha in på ett etablerat monster. Ett monster som man knappt ens får se i denna film, fastän det har tillhört populärkulturen i över 20 år.