Betyg:
|
Precis som en ensam varg kan en vampyr sätta skräck i ett helt samhälle. Tänk dig då en nära framtid där majoriteten av världens befolkning är vampyrer; politiker, nyhetsankare, pendlare och skolbarn. Människor fångas och tappas på blod industriellt. När de decimeras uppstår svält och kaos. En liten grupp jagade människor kan dock ha ett botemedel mot vampyrismen. Likheterna med ”Matrix” är många: idén är genialisk, det tekniska genomförandet superbt, men det faller på regin som drar ner upplevelsen avsevärt. Regissör: Michael Spierig, Peter Spierig |
Recensioner
Betyg:
|
Efter att ha besökt den svensktalande föreställningen av ”Det regnar köttbullar” kan jag konstatera att skev läppsynk är trist även i animerad form. Det åsido är det här en rätt fin historia om en nördpojke som blir stadens hjälte när han uppfinner en maskin som får det att regna skräpmat. Budskapet – att oansvarig matkonsumtion alltid får konsekvenser – går troligtvis över huvudet på filmens unga målgrupp, men det hindrar den inte från att vara skapligt underhållande, om än konventionell i såväl estetik som 3D-effekter. Regissör: Phil Lord, Chris Miller |
Betyg:
|
Precis som en ensam varg kan en vampyr sätta skräck i ett helt samhälle. Tänk dig då en nära framtid där majoriteten av världens befolkning är vampyrer; politiker, nyhetsankare, pendlare och skolbarn. Människor fångas och tappas på blod industriellt. När de decimeras uppstår svält och kaos. En liten grupp jagade människor kan dock ha ett botemedel mot vampyrismen. Likheterna med ”Matrix” är många: idén är genialisk, det tekniska genomförandet superbt, men det faller på regin som drar ner upplevelsen avsevärt. Regissör: Michael Spierig, Peter Spierig |
Betyg:
|
Filmen om 19-åriga Mette – nazist och vårdbiträde i hemtjänsten – lämnar mig med blandade känslor. Skildringen av gamlingarna är lysande; bjärt, småquirky, men med en stabil fot i verkligheten. Mettes nazistpolare avbildas mer slarvigt, och skådespelet hos de yngre förmågorna får inga toppbetyg. Inte heller det gulliga slutet. Den spräckliga klippningen vill visa hur livets olika delar inte kan hållas isär, vilket är helt okej, men det görs för frekvent. Synd på en så fin, formkreativ verklighetssaga. Regissör: Hanna Sköld |
Annons
Betyg:
|
Att japanska Avsked vann en Oscar för bästa utländska film känns inte alls överraskande; Yôjirô Takitas berättelse är nämligen precis sådär lagom utländsk för att gå hem hos den internationella publiken. Men det är också problemet. För samtidigt som filmen skildrar försoning och sorgearbete med ett udda sinne för farsartad komik så kan den inte hålla sig borta från att bli klassiskt sentimental, vilket också brukar vara ett framgångsrikt recept för en Oscarstatyett. Stundtals är dock Avsked en ganska rörande skildring av hur lite det ibland kan finnas att klänga sig fast vid i det förflutna när man som mest behöver få göra det. Det är precis vad som händer cellisten Daigo, som blir av med jobbet i Tokyo och bestämmer sig för att återvända till hembyn för att söka jobb där. På grund av ett ”komiskt” misstag råkar han ta anställning som begravningsentreprenör, ett yrke som ska visa sig vara extremt tabubelagt och därför tvinga Daigo att hålla det hemligt, till och med för sin sambo. För oss som rent populärkulturellt är vana vid att se begravningsentreprenörer som bröderna i Six Feet Under kan den kulturella skillnaden i synen på yrket te sig lite märklig, för när blev det egentligen så smutsigt att syssla med? Samtidigt möter ändå Daigos förnedring och skamkänslor på ett fint sätt en framväxande insikt om att han har en naturlig, och konstnärlig fallenhet för det. Något som också sker i takt med att han allt mer försonas med sina dunkla minnen av en fadersgestalt som stack när Daigo var liten och lämnade resten av familjen i sticket. Tyvärr blir Avsked är alldeles för lång, och hinner börja spela med alldeles för tydliga stråkar (delvis bokstavligt talat) innan det hela är över. På vägen svalnar intresset för Daigo och den dunkla far- och sonrelationen, som egentligen hade kunnat vara riktigt gripande. En komprimerad version med humor som snarare var mörk än farsartad hade förmodligen gjort Avsked en stor förtjänst och sparat tittaren en hel del leda. Regissör: Yôjirô Takita |
Betyg:
|
Joel Kinnaman är lysande i rollen som den inflyttade lantiskillen och stekar-wannaben JW som antar nya skepnader i varje nytt sammanhang. Och trots enstaka logiska luckor lyckas regissör Espinosa sällsynt bra med det svåra uppdraget att filmatisera en av 00-talets mest lästa böcker. Man har skurit bort, lagt till och reviderat vissa av bokens trådar, anpassat berättelsen till filmformatet, och gjort den till sin egen. Det är bitvis lite rörigt, men oftast spännande och – framför allt – starkt karaktärsbyggt. Regissör: Daniel Espinosa
|
Betyg:
|
Jason Reitman återvänder med en film som bär fler liknelser med föregångaren Juno än en första anblick gör gällande. George Clooney gör paradrollen som glidig, känslofrånvänd kvinnotjusare, och den första halvan av filmen är lysande underhållning, med briljant skådespel och rappa replikskiften. Men. Så börjar Reitman på ett indie-inlindat vis trycka ner traditionella familjevärderingar i halsen på tittaren. I det här fallet är budskapet att utan äktenskap och barn kan man inte bli lyckligt. Urk. Regissör: Jason Reitman |
Betyg:
|
För någon som aldrig har läst Sherlock Holmes och har svårt att hänga med i ”Morden i Midsumer” är Guy Ritchies nya tolkning av den brittiske mästerdetektivens framfart mycket bra. Att Ritchie kan hantera action, snabb dialog och klipp samt lägga ett smutsigt filter över sina filmer, vet vi sedan tidigare. Det blir därför lyckat när han försätter sin berättarstil till 1800-talets London. Den nyskrivna handlingen är precis som i James Bond oviktig, det är ledtrådarna och arbetets framfart som är det intressanta. Trots att filmen är cirka 25 minuter för lång är det underhållande. Robert Downey Jr som Holmes och Jude Law som Dr Watson är exemplariska i sina roller och sitt kärvänliga gnabbande. Regissör: Guy Ritchie |
