| Betyg: |
Få svenskar känner till A-team. Serien var obotligt populär när den rullade i amerikansk tv från sent 70-tal till tidigt 80-tal. Här i Sverige kom den först många år senare som mitt-på-dagen-tv på först ZTV senare en av TV4:s kanaler. Nu är den alltså inspelad som dyr och fräsig actionrulle. Lite av en grabbarnas motsvarighet till Charlies änglarfilmerna. Liam Neeson är ledaren för Alpha Team, kort och gått A-Team, en grupp säregna soldater bestående av en snygg, en galen och en stark som typ kan slutföra vilket svårt uppdrag som helst. Under kriget i Irak får de ett uppdrag att plocka t sig ett par tryckplåtar till amerikanska dollarsedlar som Saddam Hussein en gång ägt och som under många år cirkulerat på svarta marknaden. De har ett uppskattat värde på många miljoner. A-Team plockar plåtarna, men ställs sedan inför krigsrätt. De hamnar i militärfängelse, schappar och försöker under filmens evighetslånga speltid helt enkelt rentvå sina namn samtidigt som de ska knycka tillbaka plåtarna. Den amerikanska militären, CIA, legosoldater och arabiska affärsmän springer om varandra i jakten på plåtarna. Bomber och granater, fräcka män med stora puffror, biljakter och ännu mera explosioner. Som gjord för oss män, eller hur? Jag väljer att plocka med mig ett entourage på tio fotbollskompisar. Vi snaskar popcorn, men ingen har något gått att säga om filmen. Vi konstaterar helt enkelt att vi är för gamla för den här typen av filmer. A-team är på tok för lång, den liksom slutar två tre gånger innan regissören drar ur sladden vid pass två timmar. Den gamla fräcka tv-serien har förvandlats till en gigantisk Jönssonliganproduktion. Filmens största gapflabb kommer när en av figurerna drar ett över hundra år gammalt skämt; ”jag svettas likt en hora i kyrkan”. Effekterna är många, men inte särskilt imponerande. Jag letar originalmedlemmar och hittar faktiskt gamla Howling Mad Murdock som en tysk doktor liksom tv-seriens Faceman som fånge på ett av militärfängelserna. Vi tycker alla att Liam Neeson är bra på att spela den här typen av vassa män, medan Bradley Cooper kommer aldrig lyckas tvätta bort skitstöveln från Wedding Crashers. Däremot imponeras vi av UFC-fightern Quinton ”Rampage” Jackson i MR T:s gamla patenterade paradroll som BA Baracus. Vi dricker ett par öl och efter en stund glider vårt samtal om A-team över på litteratur istället. Vi börjar snacka om allt från gamla klassiker till poesi och lyrik. Over and out. / STEFAN NYLEN Titel: A-TEAM | Regissör: Joe Carnahan | Skådespelare: Liam Neeson, Bradley Cooper, Quinton ‘Rampage’ Jackson, Sharlto Copley, Patrick Wilson, Jessica Biel | År: 2010, USA | www.ateam-movie.com |
Recensioner
Betyg:
|
Små gulliga djur kan vara en tillgång i den här sortens familjefilm. Här är de bara obehagliga. Dessutom pratar de och är allmänt överjävliga. Gullighetsfaktorn ligger således på minus. Utöver detta lider filmen av en fruktansvärd svenskdubb, som får en att skruva på sig i obehag i biostolen. Ovanstående är bara början. ”Varning för vilda djur” är en film som varken roar, underhåller eller överraskar. Därmed fallerar den på alla de nivåer som en familjefilm bör hålla sig trogen till. Titel: Varning för vilda djur | Regissör: Roger Kumble |Skådespelare: Brendan Fraser, Brooke Shields, Ken Jeong, Matt Prokop, Skyler Samuels År: 2010, USA |
Betyg:
|
Sex and the City-fenomenet har varit ett faktum sedan 1998 då första avsnittet av serien visades. Nu är den andra filmen här. Lite New York men desto mer Mellanöstern-äventyr för Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha. 2 timmar och 20 minuter lång är Sex and the city 2. Många scener borde ha kapats men helt klart finns underhållningsvärdet där som gör att tiden ändå går fort. Det förlåter dock inte särskilt mycket för denna film får ettan att framstå som riktigt bra och inte ens den hade särskilt mycket av seriens själ kvar. Filmerna har i sin tillspetsning blivit pastischer på serien och karaktärerna Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte har blivit pastischer på sig själva. Filmen tar vid när Carrie och Mr Big firar sin tvååriga bröllopsdag och börjar komma in i äktenskapslunken. Carrie börjar krisa över sitt äktenskap och när Samantha föreslår att tjejerna ska följa med henne på en betald PR-resa till lyxiga Abi Dhabi i Mellanöstern får hon och de andra en paus från sin New York-tristess. Ja, det är väl ungefär så man kan sammanfatta den obefintliga handlingen för frågan som ekar genom hela filmen är: var är manuset och var är den smarta och snärtiga dialogen? Kvar finns en fördomsfull sörja. Bilden av mellanöstern är skrattretande förenklad. Mycket av filmens dialog bygger på att de gör sig lustiga över befolkningen i Abu Dhabi, de har inte sex och kvinnor bär niqab (en slöja framför ansiktet), i tron om att deras egna land är så frigjort och i framkant. Det är ett uppenbart hån av en hel kultur. Kläderna då? De fantastiska skapelserna som oftast fungerade bra i första filmen (även om produktplaceringen hägrade i Carries fotografering för Vogue) är här helt ologiska i sitt sammanhang. Eller vad sägs om 12 cm klackar, festklänning och juveler i öknen eller på hemmakvällen i soffan med sin man? Det som jag tror många med mig gillade med modets roll i serien var att det inte tog bort fokus från handlingen utan fanns där som en glänsande del av singelkvinnors liv i New York. Nu blir det bara smaklöst och motbjudande. Sex and the city är fortfarande en riktig eskapistisk njutning. Igenkänningsfaktorn och charmen från serien, och i viss mån även första filmen, är sällsynt men förekommer i en jättefin scen mellan Miranda och Charlotte. Och det är just det, ju mer jag ser på filmen inser jag att jag gillar flera sidor hos Miranda, Charlotte och Samantha, särskilt den förstnämnda även om hennes funktion mest är att vara kvartettens guide i denna film. Men Carrie… Hon är outhärdlig i all sin ytlighet och självupptagenhet. Det känns som att hon inte har växt upp en dag sedan 1998. Tack vare de andra karaktärerna får filmen en tvåa men det kan vara den svagaste tvåan någonsin i dubbel bemärkelse. Sex and the city 2 känns mer och mer som Eurovision Song Contest, det är dåligt och kräver skämskudde men jag kan inte låta bli att titta och fascineras över dess uselhet. / REBECCA UNNERUD Titel: Sex and the City 2 | Regissör: Michael Patrick King
|
Betyg:
|
Handling: Prins Dastan anklagas för mordet på sin far och tvingas fly med prinsessan Tamina. Till sin hjälp har de en dolk som man kan vrida tillbaka tiden med. Min första tanke var att Prince of Persia: Sands of Time kanske kan bli en ny Pirates of the Caribbean. Sen kom jag på att den är baserad på ett spel. Sådant bådar inte gott. Men jag hoppades på att Jake Gyllenhaal, som är en underbar skådis och en personlig favorit, skulle kunna rädda filmen – men inte ens Gyllenhaals charm kunde lyfta den från spel-blir-film-träsket.
Prins Dastan (Gyllenhaal) blir oskyldigt anklagad för sin fars död och blir tvungen att försöka rädda världen tillsammans med prinsessan Tamina (Gemma Arterton). Till sin hjälp har han en dolk som man kan spola tillbaka tiden med. Mer än så är det inte. Jovisst, här finns lite dubbelspel (Dastan har två bröder och en farbror som alla skulle kunna ha satt dit honom), och intrigmakande, men filmen är inte mycket mer än det. Manuset är tunt och alla repliker känns onaturliga. Nu är ju Prince of Persia inte heller direkt en verklighetsbaserad film som är ute efter att du ska känna igen dig, men det jag vill komma fram till är att dialogen inte känns levande. Det låter som alla skådespelare (speciellt Arterton) läser utantill. Kanske beror det inte på bristande kvalité i manus utan helt enkelt att skådespelarna inte direkt brinner för sina karaktärer – eller så är det en blandning av båda. Jag tror till och med att de stela dataanimerade versionerna av rollerna skulle gjort bättre rolltolkningar. Sen är det ofrivilligt komiskt att alla biroller pratar med utländsk accent medan huvudrollerna pratar perfekt engelska, i de flesta fall med brittisk accent. Nu kanske du tänker att man kan se filmen bara för effekternas skull. Men inte ens de är tillräckligt bra. Det syns väldigt tydligt när skådespelarna pratar framför en green-screen, och en viss ökenscen någonstans i mitten av filmen är så ful att jag skäms bara av att titta på den. Hela filmen ser ut som ett spel, och ett förskräckligt dåligt sådant. Men när jag tittar på bilder av det sju år gamla spelet med samma namn, kan jag inte låta bli att tänka att spelet ändå är snyggare än filmen (nästan åtminstone). Det enda som faktiskt är riktigt vackert är scenerna då tiden spolas tillbaka. Synd bara att de är så få. Det finns två saker jag önskar: för det första hoppas jag att Disney inte får för sig att göra ett spel på filmen som bygger på ett spel. För det andra önskar jag att jag hade den där dolken så jag skulle kunna vrida tillbaka tiden tills innan jag sett den här filmen och övertala mig själv att inte se den. Don’t see it. Den är inte värd din tid. MAYA STRÖM Titel: Prince of Persia: The Sands of Time Get the Flash Player to see this player.
|
Betyg:
|
Skräck? Pyttsan. Don’t believe the hype. Gabe Ibáñez långfilmsdebut må hissa en läskig dödskalleflagga i trailern, men när scenariot väl ligger utfläkt på obduktionsbordet så visar det sig vara en simpel psykthriller. Och den lilla, lilla knorren på slutet, som ger chans till en ond bråd död-final, knipsas snabbt av. Istället för att löpa linan ut smäller Ibáñez upp den vita dörren för pånyttfödelse och My Little Pony-slut på vid gavel. Otroligt snygg och karg, låt gå för det. Men otäck? Nej. Regissör: Gabe Ibáñez Christoffer Röstlund Jonsson |
Betyg:
|
Krackelerande kärleksförhållanden är ett utslitet tema på bioduken. Men i tyska långfilmsdebuten ”Du och jag” skildras den obefogat film-ovanliga fasen i en relation då man varit ihop ett tag, men inte bestämt sig till hundra procent för att det ska vara ”vi” för alltid. Med känsligt handlag och lysande personregi lotsar Maren Ade sina huvudrollsinnehavare genom ett finstilt känsloskådespel som får det att krypa i kroppen av identifikation. Handling? Nja. Komplexitet och subtilt hållen känslodynamik? Jo jag tackar! Regissör: Maren Ade Se Elinas direktrecension här: http://www.cinema.se/cinematv?id=149 |
Betyg:
|
Jag grät under ”Requiem for a dream” när morsan sitter på dårhuset, helt allena och väck. På samma vis hugger ”A single man” rakt i hjärtmuskeln. Colin Firths belevade medelåldersbög mottar ett dödsbud – hans älskare är borta och familjen vill inte ha honom på begravningen. Det är 1960-tal och fjollor göre sig icke besvär. I sitt stora moderna hus, berövad kärleken, utstrålar han mer becksvart ensamhet och utstötthet än Malcom X på ett KKK-möte. I symbios med Julianne Moores försupna faghag och en fulländad fashionistaestetik, skapar Firths magnifika skådespel en riktig pärla till film. Trots ett väl typiskt slut. Regissör: Tom Ford Christoffer Röstlund Jonsson
|
Betyg:
|
Federala agenterna Chuck Aule och Teddy Daniels skickas till en mentalinstitution på en karg klippö för att hitta en förrymd mörderska. Regissör: Martin Scorsese Se Antons direktrecension här: http://www.cinema.se/cinematv?id=147 |
