Efter ett otroligt starkt startfält har juryn nu gjort sina val och presenterar vinnarna vid den 22:a upplagan av Stockholms internationella filmfestival. Den 7,3 kilo tunga Bronshästen för bästa film går till ett generationsporträtt perfekt tecknat med intelligent dialog, fantastiskt foto och enastående skådespeleri.

Årets jury består av regissören Whit Stillman, skådespelerskan Iben Hjejle, regissören Lisa Langseth, fotografen och regissören Jens Assur och producenten Sandra Harms.

Nedan följer samtliga vinnare och juryns motiveringar:

Bästa film

Årets Bronshäst för bästa film går till Oslo 31 augusti av Joachim Trier.
Juryns motivering: ”I den här filmen lär vi känna mannen som hade alla förutsättningar i en fantastisk värld men misslyckades med att göra något av det. Det är en karaktär som är obekvämt ärlig; både mot sig själv och verkligheten omkring honom. Intelligent dialog med en underliggande humor, fantastiskt foto och enastående skådespeleri gör den här filmen till ett perfekt porträtt av regissörens egen generation.”

Bästa regidebut

Paddy Considine för Tyrannosaur. Juryns motivering: ”De fantastiska skådespelarprestationerna i denna film tar oss in i en rå och smärtsam verklighet där vreden möter sårbarheten och tillsammans försöker hitta ett lugn och en försoning. Regissören visar ett moget och skickligt hantverk genom hela filmen som gör att vi vill se mer från honom.”

Bästa manus

Nadine Labaki, Thomas Bidegain, Jihad Hojeily, Rodney Al Haddi för Vad gör vi nu? Juryns motivering: ”Den här filmen lyckas på ett osentimentalt sätt att engagera oss i karaktärernas öden och konsekvenserna av att leva med olikheter. Filmen får oss att skratta, gråta och att på ett humoristiskt sätt fråga oss ‘Skulle krig finnas om kvinnor styrde världen?’”

Bästa skådespelerska

Yohanna Idha i Katinkas kalas. Juryns motivering: ”För ett gripande och fängslande porträtt av en vild och något naiv kvinna som, under loppet av en natt, blir måltavla för hån och förlöjligande av en grupp hipsters med otillfredsställda ambitioner och brustna drömmar. Den här skådespelerskan lyckas leverera även de taffligaste banaliteter med en perfekt balans av ärlighet och komisk timing och låter därmed inte för en sekund sin karaktär bli till ett offer.”

Bästa manliga skådespelare

Sergei Boriskov i Twilight Portrait.
Juryns motivering: ”Vi vill hedra en man som genom sin insats lyckas visa på sitt samhälles allra innersta mörka rum. Med hjälp av en fantastisk regissör lyfter han det realistiska skådespeleriet till en ny dimension.”

Bästa foto

Jakob Ihre för Oslo 31 augusti.
Juryns motivering: ”Från första till sista filmrutan fångar kameran både huvudkaraktärens inre kamp och världen runt honom med en imponerande närvaro. Fotot är aldrig tillskruvat utan istället är bilderna fyllda av intimitet och atmosfär. Fotot i den här filmen är både distinkt och känsligt filmat på en och samma gång.”

Bästa musik

Khaled Mouzannar för Vad gör vi nu? Juryns motivering: ”Precis som filmen i sin helhet är styrkan i musiken att den med säker hand lyckas kombinera underhållning med innehåll, det lättillgängliga med det tunga, och drama med musikal.”

Hedersomnämnande

Juryns hedersomnämnande till skådespelerskan Olivia Colman för hennes rollprestation som Hannah i Tyrannosaur.
Motivering: ”För en enastående tolkning som en kvinna som övervinner sina problem och försöker finna vägen till det goda, även i de mörkaste vrårna av mänskligt beteende.”

Juryns hedersomnämnande till Julia Leigh för Sleeping Beuty. Motivering: ”För sin förmåga att provocera och samtidigt skapa en intellektuell debatt om det som det gör ont att tala om.”

Bästa kortfilm

Beast av Attila Till.
Motivering: ”Med en utsökt användning av panoramatagningar tar den här filmen oss till en miljö där vår tids slaveri exponeras. Det är ett brutalt porträtt av en patriark som faller isär, och lämnar publiken med den kvardröjande frågan: vem är odjuret – slaven eller hans herre?”

FIPRESCI-Juryns val

Tinker, Tailor, Soldier, Spy av Tomas Alfredson.
Motivering: ”Med grunden lagd av den mycket uppskattade författaren John le Carre, och med hjälp av manusförfattande av Peter Straughan och Bridget O´Connor, visar regissören Tomas Alfredson sin stora talang genom att göra en politisk thriller vars rikedom uppfylls av en utomordentlig skådespelarensemble och den visuella perfektionen skapad av den talangfulle Hoyte van Hoytema.”

Stockholms Filmfonds Långfilmstipendium

Går till regissören Lisa Aschan och producenten Anna Maria Kantarius med filmprojektet Förvaret.
Juryns motivering: ”En modig och originell vision för en gränsöverskridande och brännande aktuell film som bara måste göras nu, nu, nu!”

Telia Film Award

Vinnaren har utsetts av en jury som består av filmkritikern Niklas Eriksson, skådespelerskan Fanny Risberg och regissören Staffan Lindberg.

Telia Film Award går till
Silver Tounges av Simon Arthur
Motivering: ”För en svårfångad och tekniskt driven studie av det mänskliga psyket. Med Claude Chabrol, Alfred Hitchcock och en ung Martin Scorsese som tänkbara samtalspartners, närmar sig Silver Tounges vardagens futtighet med en rad icke-triviala frågor i gränslandet mellan spelteori och beteendevetenskap. Resultatet är en film som gör oss både lyckliga och djupt oroade.

Silver Audience Award

Stockholms internationella filmfestivals publikpris 2011 går till 50/50. Andra filmer som vann publikens kärlek är Katinkas kalas, Drive och Martha Marcy May Marlene.

1 km film stipendiet 2011

Går till
Gustav Danielsson för Tvillingen. Motivering: ”För ett högst unikt regissörskap som i såväl text som bild väver samman surrealism, filosofi, teknisk briljans och värme med egensinniga karaktärer. Trots ett tydligt släktskap med den egna konstnärliga skolan, uppvisar regissören en egen stark och djupt originell röst på den högsta internationella nivån. 1 km film 2011 går till Gustav Danielsson.”

Juryns hedersomnämnande

Peter Grönlund för Gläntan. Motivering: ”Nerv, svärta, socialt patos och filmisk energi. Det var länge sedan vi såg en så svältfödd hunger för att slåss för de svagas och de utstöttas berättelse. Hedersomnämnande i 1 km film 2011 går till Peter Grönlund.”

Vinnaren i Jameson ifestival

Little Theatres: Homage to the Mineral of Cabbage av Stephanie Dudley

Stockholm Lifetime Achievement Award 2011

Isabelle Huppert erhåller Stockholm Lifetime Achievement Award med motiveringen:
”Isabelle Huppert har alltsedan Spetsknypplerskan spunnit trådar av alla kulörer i sitt skådespelarartisteri, trådar mättade med känslor, insikter och erfarenheter som vävts samman till ett stort antal oförglömliga filmporträtt. Oräddhet och reflektion är de båda polerna i det spänningsfält där hennes rollfigurer skapas och vistas. Hon är de stora filmauteurernas musa och samtidigt sin egen oförlikneliga auteur.”

Stockholm Visionary Award 2011

Alejandro González Iñárritu erhåller 2011 års Visionary Award med motiveringen:
”Alejandro González Iñárritu lyckas skildra globaliseringen ur ett individperspektiv genom att ta oss med på en resa från Mexiko Citys slum via Tokyos neonljus till ett ångestladdat Barcelona. Han skapar berättelser som säger lika mycket om världen som om våra egna personliga erfarenheter, genom att subtilt väva samman livsöden och använda ett berättande där helheten alltid är större än delarna.”

L’Oréal Paris Rising Star 2011

Går till Malin Buska.
Motivering: ”Med imponerande precision gestaltas en ung människas vägval i livet. En person med en ytligt sätt hård utsida och med en inre skörhet, som inför våra ögon förvandlas till någon med ett modigt ansvarstagande för sitt kommande liv. En balansgång på knivseggen – underbart nyanserat och vackert spelad av Malin Buska i Happy End.”

En stuntförare i Hollywood drömmer om att slå sig fram på de professionella racingbanorna samtidigt som han frilansar som ”getaway”-chaufför åt kriminella. När ett rån går fel och några av Los Angeles farligaste män vill röja honom ur vägen blir det allt knivigare att överleva.

Har ni någonsin känt att en film tillfredställer er på alla plan? För mig är Drive en sådan film. Allt faller på plats; handling, skådespelare, atmosfär, stil, foto, musik – ja, allt! Kalla den komplett.

Redan i inledningen är jag förälskad. Förälskad i Drive. Förälskad i film. Första scenen: vår chaufför väntar ut ett pågående rån, han rattar bilen och hjälper förövarna undan snuten. I bakgrunden mullrar en basketmatch på radio, på soundtracket en lätt förvrängd instrumentalslinga i loop, scenen andas amerikanskt 70-tal och balanserar fint mellan Martin Scorsese och Sidney Lumet. Klipp till förtextsekvensen. Helikopterbilder över Los Angeles nattetid, med skyskrapor och sitt enorma nät av upplysta vägar med många på- och avfarter. Texter i chockrosa skrivstil, och på soundtracket ljuder den franska electrohousemusikern Kavinskys ”Nightcaller”. Bild och ljud i kombination påminner mig om tidig Michael Mann (typ Gatans lag) och Adrian Lynne (typ Foxes – tjejmaffian). Och så rullar det på. Det är lika fantastiskt som det är skickligt genomfört.

Nicolas Winding Refn är en regissör med en enorm respekt för det gamla och hårda. Drive är i grunden en b-film, men förpackad i en sådan galant kostym att den stundtals snuddar vid Taxi Drivers briljans. Refn plockar det bästa från det värsta från sina ungdomsår som stamkund på Videoudlejningen i Nørrebro. Referenserna finns där, även till kioskdeckare av typen Richard Stark och Ed McBain, men inte alls lika uppenbara som Quentin Tarantinos. Refn är dessutom yngre, och referenserna fräschare.

Samma sak gäller skådespelarna, som är briljanta ända ner till minsta lilla biroll. Jag hittar inte enda figur som är felcastad. Ryan Gosling är filmens motor. Filmen var hans från början (det vill säga, idén till den – han hade manuset) och han gör ett strålande jobb i huvudrollen som den namnlöse ”chauffören”. Killen är lika fåordig som Clintan i de gamla västernfilmerna, lika cool som Burt Reynolds i sina tidiga snutfilmer; och det gör såklart inget att Gosling anammat Sly Stallones liksom lite sömniga spelstil. Den här killen kan banne mig inte göra något dåligt. Lika bra är Carey Mulligan som tjejen vid hans sida. Vidare fyller bra fejs från tv var och varannan biroll: Bryan Cranston (Breaking Bad) som ”chaufförens” mentor, Christina Hendricks (Mad Men) som hopplöst husvagnsslödder som klumpar till en stöt, Ron Perlman, (numera Sons of Anarchy) som storskurk, och avpolletterade komikern Albert Brooks som tvivelaktig storfräsare.

Drive är en av de bästa filmer som gjorts på många många år. Den är 100 minuter ren underhållning, 100 minuter hyllning till filmen som konstform. Här finns inte en tråkig stund, inte en enda onödig scen, inte en död sekund. // STEFAN NYLÉN

PREMIÄR 18 november LAND USA, 2011 REGI Nicolas Winding Refn MEDVERKANDE Ryan Gosling, Carey Mulligan, Albert Brooks, Bryan Cranston, Christina Hendricks, Ron Perlman

Powered by Preview Networks

En film om hur vänskapen och konkurrensen mellan Carl Jung och Sigmund Freud föder psykoanalysen. Centralfigur i utvecklingen blir Jungs patient Sabina Spielrein, en traumatiserad kvinna med sadomasochistiska böjelser som han inleder ett utomäktenskapligt förhållande med.

En ynka liten fläck på en kritvit klänning. Som ett spår av en förlorad oskuld. Mer blod än så bjuder inte David Cronenberg på den här gången. Iögonfallande lite för en regissör som trots allt fått epitet som ”the baron of blood” och under en över 30 år lång karriär utforskat de flesta delarna av den mänskliga fysiken, inklusive allehanda kroppsvätskor och öppna sår. Att Cronenberg följer upp den intellektuella actionfilmen A History of Violence och maffiaskildringen Eastern Promises, filmer som fått den filmfestivalpublik han innan dess börjat förlora på rygg igen, med en så här oväntad film tyder på mod.

Å andra sidan är ju det fysiska bara den ena sidan av Cronenberg, lika mycket har han ju grävt sig ned i det mänskliga psyket: våldet bakom blodet, vad orsakar det, hur uppstår det, vad gör det med oss?

När han nu ger sig i kast med att skildra relationen mellan dels Carl Gustav Jung och hans patient Sabina Spielrein, dels den mellan Jung och Freud, så utgår regissören som så många gånger tidigare i sina filmer från en hel räcka motsatspar. Jung slits mellan å ena sidan sin pliktkänsla gentemot sin fru, å den andra lusten till Sabina, mellan å ena sidan civiliserad moral, å den andra en slags ursprunglig djuriskhet. Hans lätt naiva idealism ställs mot Freuds mer cyniska, eller bara nyktert realistiska, syn på världen och psykologin. Det är en intrikat kamp mellan två skarpa hjärnor – alltid med en självklar förlorare, den som blir mest känslostyrd i en värld som drivs av tankar.

Martin Scorsese – tveklöst en annan regissör som undersökt våldets natur – brukar alltid hävda att det fantastiska kostymdramat Oskuldens tid (där det enda vapen som avfyras är en pilbåge under en bågskyttetävling och inte ett enda slag utdelas) är hans mest brutala film. Att den olyckliga hopplösa kärlekshistorien mellan Newland Archer och Ellen Orlenska innehåller ett slags emotionellt våld som slår hårt. Och brustna illusioner, krossade hjärtan och avklippta vänskapsband kan ju göra minst lika ont som, och sätta djupare spår än, en krossad knäskål.

Därför hade A Dangerous Method, som kretsar kring just dessa ämnen, lätt kunnat bli Cronenbergs lite mer vridna och sexuella Oskuldens tid. Hans aparta mästerverk. Inte minst för att den innehåller ett par av de vackraste kärleksscener jag sett på länge på bio; Cronenberg har sällan tidigare varit så bildpoetisk.

Men även om han kommer hyfsat nära – riktigt så långt räcker det inte denna gång. Inte minst för att det för en gångs skull brister lite i hantverket för den annars perfektionistiska kanadensaren. Manuset gör ett par tidshopp som inte länkas samman helt tillfredsställande. Skådespeleriet är ojämnt. Michael Fassbender är som vanligt, utmärkt, även om han här i väldigt hög grad får nöja sig med att spela ”the straight guy” mot mer färgstarka karaktärer. Vincent Cassel stjäl mer eller mindre filmen som patienten Otto Gross, en fullblodsnihilist som sticker hål på många av Jungs funderingar. Samtidigt hackar det på andra håll. Keira Knightley kämpar verkligen med en otroligt komplex och extrovert roll, där hon om vartannat spelar manisk patient, fysisk älskarinna och rapp samtalspartner. Det är en enorm satsning Knightley gör, attackerar både med kropp och ansikte. Tyvärr balanserar hon ständigt farligt nära gränsen till överspel. Inte sällan kliver hon över. Cronenberg-favoriten Viggo Mortensen å sin sida gör sin Freud, alltid med en i sammanhanget nästan parodiskt rolig cigarr i munnen, lite med autopiloten på.

A Dangerous Method är inte riktigt så bra som jag hade hoppats. Å andra sidan är även en Cronenbergfilm med skönhetsfläckar mer intressant än en majoritet av biofilmerna den här hösten. // MATTIAS DAHLSTRÖM

PREMIÄR 18 november LAND Kanada, 2011 REGI David Cronenberg MEDVERKANDE Viggo Mortensen, Michael Fassbender, Keira Knightley, Vincent Cassel

Powered by Preview Networks

Filmhistorien är full av vampyrfilmer. Från riktiga klassiker som tyska Nosferatu och Tod Brownings Dracula, via massproducerade uppföljare av amerikanska Universal och brittiska Hammer, genom skräp som Billy the Kid vs. Dracula, till bättre och modernare saker som Blade, Buffy, Underworld och Twilight.

Cinemas Stefan Nylén och Jason Meredith frestar, lagom till premiären av nya Twilight, med 13 klassiska och aningen udda vampyrfilmer att sätta tänderna i.

Nosferatu (1922)

Tysken FW Murnaus stumfilm om Count Orlok är den första adaption som gjordes av Bram Stokers roman, om än en inofficiell sådan eftersom man saknade rättigheterna. Den lär ha skrämt slag på folk redan på 20-talet. Och gör det även på 2010-talet, främst tack vare Murnaus minimalistiska och nästan dokumentära teknik. Rent stilmässigt skiljer sig också Nosferatu från exempelvis Tod Brownings Dracula, eftersom den tyske vampyren spelad av Max Schreck mer ser ut som ett förruttnat lik.

Nyinspelades 1979 av Werner Herzog med Klaus Kinski och Isabelle Adjani. Shadow of the Vampire (2002) med John Malkovich och Willem Dafoe var en uppdiktad historia om själva inspelningen.

Dracula (1931)

Universal Pictures är ett filmbolag grundat på skrik och tårar, utöver Dracula (och alla dess uppföljare) gjorde man i början uteslutande skräckfilm med figurer som Frankenstein, Wolfman, Fantomen på Operan, you name it! I Tod ”Freaks” Brownings version ser vi Greve Dracula packa ihop och lämna sitt slott till förmån för England. Resan går via båt, där greven (spelad av Bela Lugosi) tömmer hela besättningen på blod.

Hette Mysteriet Dracula på svenska. Universal producerade sedan Draculas dotter (1936), Draculas son (1943), Draculas hus (1945) och Dracula (1979).

Dracula (1958)

Hammer tolkningen från 1958 som gjorde en stjärna av Christopher Lee, eller Dan Curtis tv-film från 1974 (med Jack Palance som Greven), eller John Badhams version från 1979 där Frank Langella sexade till rollen rejält, eller varför inte en Christopher Lee version till. Den han gjorde med Jess Franco 1970, och den version Lee själv tycker är bland de bästa.(och Kinski som Renfield)

Vampyrernas natt (1969)

Tramsig vampyrkomedi som egentligen borde bli ihågkommen som Roman Polanskis första amerikanska film (och för den delen den första i färg dessutom) – men som för alltid kommer att förknippas med Sharon Tate då det kom att bli hennes sista film. Polanski själv spelade en fumlig assistent som tillsammans med en vampyrjägare resar till Transsylvanien i jakten på odödliga. En parodi på de brittiska Draculafilmerna som pumpades ut i part i och minut. Som parodi är den mycket bättre än Mel Brooks bleka Dracula – död men lycklig.

Martin (1976)

Efter en fantastisk öppnings sekvens lugnar den ner sig och blir våldigt socialrealistisk i sin approach. Man uttalar aldrig huruvida Martin är en vampyr och inte nog med att man ironiserar vampyr mytologi, man vänder på rollerna och gör de traditionellt onda till goda och tvärt om.

Natten har sitt pris (1987)

Långt före Stephanie Meyers puritanska romansvit om triangeldramat mellan människa (oskuld), en vampyr och en varulv stod i bokhyllorna hemma hos tonåringarna så gjorde Kathryn Bigelow den romantiska men betydligt mer vågade Natten har sitt pris (Near Dark). Caleb träffar den mystiska och vackra Mae. Han vill lära känna henne bättre, men kunde föga ana att med henne kom ett entourage av hundraåriga bloddrickande vampyrer. En härlig mix mellan västern, roadmovie och klassisk vampyrsaga.

Scream Blacula Scream (1973)

Klart att blaxploitationgenren även har sin Mörkrets Furste, William Marshall. Uppföljaren är bättre eftersom Pam Grier är med och blir biten.

Vem har stulit mina tänder? (1988)

Nicholas Cage i en paradroll. Galen eller vampyr, det sägs aldrig men, sjukt bra film. Heter Vampire’s Kiss i original.

The Addiction (1995)

Kathleen Conklin (Lily Taylor) plugga filosofi på New York universitetet. Hon står inför en något invecklad uppgift, att försöka hitta svaren till hemskheter som Son My-massakern eller koncentrationslägret Dachau i Nietzche eller Heidegger funderingar. Hennes abstrakta betraktelser blir verklighet när en beläst vampyr (Christopher Walken) biter henne i nacken och hon själv törstar efter blod. Kathleen förfall leder henne till mer konkreta svar. En oerhört skicklig och annorlunda vampyrfilm signerad Abel Ferrara.

Vamp (1986)

Grace Jones är (förlåt var) känd för mycket. Hon var en av världens första supermodeller, en av världens första svarta modeller, hon gjorde discohit efter discohit som snurrade frekvent på gayklubbar världen över. Hon poserade naken för Jean Baptiste Mondino, levde rövare med Dolph Lundgren och sparkade Roger Moore all världens väg i Levande måltavla. Vad ingen minns är hennes mycket konstiga discovampyrfilm kort och gott kallad Vamp. Ett lysande exempel på att du behöver ha mer än en ball filmtitel. Två studenspexare går på sjaskig strippklubb där hela ensemblen av stripp och bartendrar visar sig vara vampyrer. Grace Jones vitsminkade madam är den värsta av dem alla.

Oskyldigt blod (1992)

Gangsterfilm och skräckis i ett, med inslag av humor, regisserad av John Landis. Anne Parillaud (Nikita) gjorde den sensuella vampyren Marie vars moral är aningen skruvad – hon suger nämligen bara kriminella män .. och i Pittsburgh. Och enligt gammal vampyrlag ska ju offrets ryggrad knäckas annars blir de ju också vampyrer. Något hon misslyckas med när hon glufsar i sig en hänsynslös maffiaboss. Angela Bassett och Luis Guzman syns i småroller, Frank Oz och Dario Argento i ännu mindre.

30 Days of Night (2007)

Steve Niles och Ben Templesmiths seriealbum är, som film av David Slade (Hard Candy, Eclipse), ett mästerverk.

Låt den rätte komma in (2008) / Let Me In (2010)

John Ajvide Lindqvists fantastiska berättelse, som vi fått stora nöjet att se filmatiserat i två olika, men ändå lika versioner, är ett modernt klassiker och fungerar på så många olika sätt att det inte är klokt.

”Under hösten 2008 var vampyrtemat hetare än någonsin. Något som var tacksamt både när halloween knackade på dörren och för mörkret som sakta smög sig in i stugorna om kvällarna” bloggade jag under en regnig sommardag 2009.

De långtandade varelserna hade blivit populära på bioduken, i bokform och på catwalk efter catwalk sågs svartklädda modeller skrida fram likt nattens väktare. Svensk film snappade upp trenden och gav oss filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in, Frostbiten och Vampyrer. På tv började True Blood visas med vår egen Alexander Skarsgård i täten och serien Supernatural tog frekvent upp ämnet i diverse avsnitt blandat med andra övernaturliga ting. Vi får heller inte glömma att radion då tycktes övertagen av Markus Krunegårds röst som sjöng ”Jag är en vampyr, suger och spyr, låt mig komma in, jag vill vara din” som ett soundtrack till hela företeelsen.

Men det hände mer än så under den där hösten 2008. Det vankades även premiär av Twilight. En vampyrfilm i romantiskt fodral där storstadstjejen Bella och vampyren Edward träffades för första gången och inledde en het tonårsförälskelse som skulle visa sig vara allt annat än bekymmerslös. Sagan om de två och deras kamp om att få vara tillsammans fortsatte i uppföljarna New Moon och Eclipse och genererade förutom en hög med nya, unga Hollywood-stjärnor även plats på kartan för vampyrtemat som håller i sig än idag. Den som ändå först nosade på ämnet och lade grunden för denna jätteboom var tv-fenomenet Buffy the Vampire Slayer (1997-2003), som förutom att servera action och effekter blandat med ungdomsproblem gav oss ett alternativ till den annars så typiska bilden av den blonda, hjälplösa tjejen. Här var Buffy vår kraftfulla hjälte som bekämpade vampyrer på löpande band.

I Twilight skimrar vampyrerna likt diamanter i solskenet istället för att brinna upp, Edwards familj är ”vegetarianer” och överlever genom att bara dricka blod från djur, och de karaktäristiska kistorna existerar inte då vampyrerna i filmen aldrig sover. Jag skulle vilja påstå att vi idag presenteras för en väldigt förskönad bild av myten. Vampyrerna blir mänskliga och i grunden goda varelser som fungerar som protagonister istället för antagonister. Vampyren som vi ser idag är något av en förnyad variant av romantikens hjältefigur. Han har vackra drag, han är en känslig, sårbar och uppvaktande charmör som ändå är fysiskt stark och kan beskydda den han håller kär. Något som säkerligen har bidragit till den framgång som Twilight, och andra vampyr-relaterade produktioner, skördat.

Filmer som Werner Herzogs Nosferatu – nattens vampyr (1979), Francis Ford Coppolas Bram Stoker’s Dracula (1992) och Neil Jordans En vampyrs bekännelse (1994) är filmer i temat som är oförglömliga för mig, och som till skillnad från så många filmer idag så väl fångar bilden av det tragiska och bestealiska liv som vampyren kännetecknar. Vampyren är en varelse att frukta, men även en sorgsen figur som är fångad mellan liv och död, olycklig, och tvingad att hålla en älskad borta för att inte ge denne samma tragiska öde. Vampyrfilmer har på så vis ett tacksamt tragiskt ämne som man kan göra mycket av om man lyckas spänna på publikens rätta trådar.

När kommer då vampyrtemat att bli inaktuellt? Vem kommer att sätta spiken i kistan för detta till synes odödliga tema? Det återstår att se, men det kommer nog att dröja. Nu, hösten 2011, återvänder mörkret och likaså Bella och Edward för nya äventyr i Breaking Dawn – Part 1. Under 2011 såg vi också Priest och Fright Night på vita duken. Filmer som kommer under 2012 är bland annat Måns Mårlind och Björn Steins Underworld Awakening, Dario Argentos Dracula 3D med Rutger Hauer, Mary ”American Psycho” Harrons The Moth Diaries samt det avslutande kapitlet i Twilight-sagan: Breaking Dawn – Part 2. // DESIRÉE HANSSON

The Twilight Saga: Breaking Dawn – Part 1 är den uppmärksammade fortsättningen på, och fjärde delen i, berättelsen om människan Bella och vampyren Edwards kärlekshistoria.

När en bok arbetats om till film måste väl de vanligaste invändningarna gälla alla små detaljer som lämnas ute, scenarion som tas bort och historier som byggs om. Jag tror inte att det är ett problem hos Breaking Dawn – Part 1. Upptrappningen till nästa års final Breaking Dawn – Part 2 är onödigt lång och uppbyggnadsscenerna avlöser varandra. Filmens sista scen fungerar som en rejäl cliffhanger, ungefär där jag förväntade mig att filmen egentligen skulle ta vid. Problematiken med att göra två avslutningsfilmer istället för en lyser på så vis i sin närvaro.

Vi får se när Edward och Bella förbereder sitt bröllop, de gifter sig, åker på smekmånad på en paradisö, spelar schack och myser, allt ackompanjerat av märklig oboemusik som understryker att det ska vara romantiskt. Problemen hopar sig inte förrän Bella upptäcker att hon är gravid vilket medför ordentliga komplikationer, och det är här som intrigen tar fart och ribban höjs ett snäpp, en bra bit in i filmen. Kristen Stewart spelar den sjuka, blivande mamman på ett trovärdigt sätt och effekter såväl som smink är mycket snyggt gjorda i dessa scener. Även om Jacob under stor del av filmen muttrar ute i skogen, fortfarande arg och bortvald, är machospelet mellan honom och Edward reducerad, vilket jag ställer mig tacksam till då handlingen kan fokusera på filmens riktiga huvudbry.

Jag har inte läst böckerna och jag vet inte vad de mer inbitna fansen kommer att tycka om den här rullen. Kanske spelar det långsamma tempot och bristen på händelser mindre roll för den som har plöjt igenom boken och vill se så mycket som möjligt av det återskapat på vita duken. Men i min mening händer det alltför lite mellan de viktiga scenerna i den nästan två timmar långa Breaking Dawn – Part 1. // DESIRÉE HANSSON

PREMIÄR 16 november LAND USA, 2011 REGI Bill Condon MEDVERKANDE Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner

Powered by Preview Networks

Svenskt press utskick från den kommande långfilmen ”LAST RESORT”

Vi släpper nu nyheten på filmens hemsida att både Ola Rapace och Joakim Nätterqvist är klara för roller i den kommande långfilmen ”LAST RESORT”.
Filmen är en Brittisk/Australiensisk co produktion som är skriven och regisserad av Svenska Mattias Titus Paar från långfilmer som ”Mormor är Punkare” ”Hydra” och den kommande TV serien ”Vit Oskuld” mfl.

Ola och Joakim har tackat ja till att medverka i filmen, vilka roller de spelar kommer i nuläget hållas hemligt.

Det är kul att så många starka svenska talanger syns i samma film som kommer gå ut internationellt på biograf.
Förhoppningsvis kommer detta öppna nya dörrar för fler samarbeten både med Australien och England för Svensk film.

Första cast listan finns på filmen hemsida: http://www.lastresortmovie.com/actors/
Fler internationella skådespelare kommer släppas till våren.
Inspelning hösten 2012 på Australiens Great Keppel Island.

Filmen utspelar sig i Miami 2017 där ett gäng ungdomar flyr det rådande inbördeskriget och skapar ett nytt samhälle på en paradis ö, där sex, drugs och rock’n roll är den ända lagen.
Men krigets fasor kryper för var dag närmare och hungern för makt vaknar även i den oskyldigaste av världar.
”Apocalypse Now” möter ”The Beach” med en touch av ”Children of men” och ”Young Guns”

Nu har Kammarrätten tagit ett beslutat angående åldersgränsen för THE TWILIGHT SAGA: BREAKING DAWN – part 1, som blir tillåten från 11 år – till många fans glädje.

BREAKING DAWN – Part 1 är den uppmärksammade fortsättningen och fjärde delen i Stephanie Meyers berättelse om Bellas och Edwards omöjliga kärlek. Regi: Bill Condon. I rollerna: Kristen Stewart, Robert Pattinson och Taylor Lautner.