I New Folsom Prison sitter de hårdast kriminellt belastade och livstidsdömda. Tillvaron är våldsam och omänsklig. Mitt i detta har en del fångar fått ge utlopp för sina känslor i ett kulturprojekt som ger dem chans att skriva poesi, måla och skapa musik.

Utan kulturen är människan ingenting mer än ett djur bland andra. Den som inte fattat det bör verkligen se dokumentären At Night I Fly. För även i de mest deprimerande och barbariska miljöer en människa kan hamna i, är kulturen en väg till någon form av autonomt liv.

I högsäkerhetsfängelset New Folsom Prison i Kalifornien sitter fångar som aldrig kommer att släppas ut i samhället igen. Deras vardag är våldsam och torftig på ett sätt som är svår att föreställa sig. En fånge säger att tillvaron bakom murarna inte ser ut som på film. Ändå finns gängen, övergreppen och den skoningslösa brutaliteten alltid runt hörnet. Men allra mest finns här själsdödande isolering, hopplöshet och förvaring.

Michel Wenzer har tidigare gjort kortfilm med Spoon Jacksons poesi som grund. Jackson är en av dem som sitter på New Folsom Prison. Under många år har ett program kallat Arts in Correction försökt få fångar att uttrycka sig genom att skriva böcker, poesi, skapa konst och göra musik. Jackson och andra har dragit nytta av det. För deras del har det gjort all skillnad i världen. De umgås över ras- och gänggränser, skapar mening och medmänsklighet i sina liv, får en möjlighet att förstå sig själva och sin situation.

Utan att försköna tar sig Wenzer an en tröstlös och mörk värld och visar att strimmor av ljus är möjliga. Även de mest förhärdade blir påverkade av kulturen.

Trots att Arts in Correction har haft framgångar drogs programmet in på grund av Kaliforniens dåliga ekonomi. Poesi står sig slätt mot den krassa ekonomiska verkligheten utanför murarna. // STEFAN MALMQVIST

PREMIÄR 25 november LAND Sverige, 2011 REGI Michel Wenzer MEDVERKANDE Spoon Jackson, Fred Schroeder, Jim Carlson, Rick Misener, Charles ”Big C” Owns

Powered by Preview Networks

34-årige Øystein har spenderat nästan ett år på ett behandlingshem för narkotikaberoende strax utanför Oslo, men har nu fått permission för att på egen hand åka in till staden för att gå på en arbetsintervju. Väl där driver han omkring i ett somrigt Oslo och träffar kompisar från förr, allt medan ångesten gror i honom.

Det är en strålande sommardag i Oslo. Soligt, varmt, ljust. Den norska huvudstaden visar sig från sin bästa sida.

Men inom Øystein är det becksvart.

Det är där någonstans Oslo 31 augusti har sin utgångspunkt. I den hårt slående kontrasten mellan ett förföriskt vackert Oslo och filmens huvudpersons inre mörka kaos. Joachim Trier (det här är hans andra film efter 2006 års Repris) utnyttjar de där skillnaderna till fullo. Väljer hyfsat konsekvent de finaste av ytor: skenbart bohemiska bostadsrätter, svalt nordiskt designade restauranger, hippa barer, mjukt ljussatta utomhuspooler för ungdomliga nattdopp.

Sen låter han Øystein rispa hål på fernissan. Under loppet av ett dygn möter han människorna under ytan, möter den smärta han orsakat en del av dem, möter de gamla spökena. För någon sekund här och där försöker han drömma om en framtid, men inser alltid efter en stund att hans förflutna aldrig kommer tillåta honom att få den.

Det är en synnerligen deppig – men märkligt givande – nedstigning i en mans psyke, en man som trots att han fortfarande är relativt ung och trots att han, som medelklassig akademiker, har haft de bästa förutsättningarna i livet bara känner hopplösheten växa för varje minut som går. Allt är förgängligt – festandet, ungdomen, vänskapen, förälskelsen, kärleken, livet. Det som ska utgöra alternativet, det som ska visa allt han har missat – de tidigare kompisarnas stabila trygga par- och familjeliv – är å andra sidan mest förljuget. Dem han möter, som har det han kunnat få, bär på en precis lika stor, bara lite annorlunda, ångest.

Och så rullar dagarna vidare. Utan pardon. // MATTIAS DAHLSTRÖM

ORIGINALTITEL Oslo, 31. august PREMIÄR 25 november LAND Norge, 2011 REGI Joachim Trier MEDVERKANDE Anders Borchgrevink, Malin Crepin, Andreas Braaten, Hans Olav Brenner

Sophie och Jason, ett 30-någonting par i Los Angeles, inser att deras liv inom en månad kommer att förevigt förändras, eftersom de då ska hämta upp en katt de adopterat.

Jag verkligen älskade Miranda Julys genombrottsfilm Me and You and Everyone We Know. Jag googlade genom halva universum för att hitta dvd-antologin Miranda July Videoworks: Volume 1 på dvd. Kalla mig ett fan. Därför blir besvikelsen total när jag sätter mig ner framför The Future och redan efter en kvart inser att hennes nya film är rena rama sömnpillret.

Handlingen den här gången är relativt okomplicerad. Sophie och Jason är ett hipsterpar med second hand-kläder och MacBook Air, som tänker adoptera en döende katt från ett katthem. I och med det får de en helt annan syn på livet. Den döende katten blir ett slags metafor för att deras eget liv, så här strax över 40, nått halvtid. De börjar experimentera med att testa varandras känslor.

Det finns ett fåtal, kanske två, scener i The Future som sticker ut. Och som är lite roliga. Bland annat när July ska spela in en sexig ”stop motiondans” tänkt för Youtube (inte helt olik vad Mike Mills gjorde med July i Blonde Redheads video till ”Top Ranking”). Men den är långt ifrån lika mellow, smart och komisk som Me and You and Everyone We Know. Kom igen, relationen mellan det där sexchattande paret, den äldre kvinnan och den lilla kiss- och bajs-fixerade ungen var obetalbar och skvallrade om July som en ny Todd Solondz.

The Future är skittråkig. Så enkelt är det. July är videokonstnär, hennes andra långfilm bara konstig. Och konststudenter runt om i landet kommer att älska den här filmen, July är gudinnan, och det spelar ingen roll om man somnar. // STEFAN NYLÉN

PREMIÄR 25 november LAND USA, 2011 REGI Miranda July MEDVERKANDE Miranda July, Hamish Linklater, David Warshofsky, Isabella Acres, Joe Putterlik

Mortimer Granville är en ung idealistisk läkare i 1800-talets London som gör sig omöjlig genom att tro på tokigheter som ”bakterier”. Hos kvinnospecialisten doktor Dalrymple får han lära sig att behandla hysteri (vilket så småningom leder till uppfinnandet av vibratorn) — men blandas också in i den snärjiga dynamiken mellan doktorn och hans rebelliska dotter Charlotte, som envisas med att driva socialt center i en fattig stadsdel.

Det lustiga med Hysteria är att det sociala patoset är så otroligt mycket mer intressant än kärlekshistorien. Det själarnas möte som uppstår när Mortimer inser att Charlotte lär sina skyddslingar att tvätta händerna träffar helt rätt — till skillnad från det obligatoriska ”vad snygg hon var i klänning”-ögonblicket. Jag struntade helt i ifall de unga tu skulle bli ihop, men ville väldigt gärna se dem driva 1800-talslondons mest hygieniska och idealistiska socialkontor. Så kändes också det romantiska slutet aningen påklistrat, och det är surt att scener med vettig karaktärsutveckling måste ha landat på klippgolvet till förmån för klyschor man sett tusen gånger förr.

Starkast intryck gjorde kostym och scenografi, som är orimligt bra. Bara kjolen som Maggie Gyllenhaal cyklar omkring i är värd biljettpriset, men när man sedan lägger till stiliga bonjourer, bordssilver, medaljongtapeter och frisyrer som alla varvar standardkostymfilmen — då börjar det gå runt i huvudet på en ödmjuk klädhistorienörd. För retrofiler (och kanske sexualhistoriker) är Hysteria en stark fyra, men för den generella biopubliken en trea och inte mer. Trevlig; men inte oumbärlig. // TERESA AXNER

PREMIÄR 25 november LAND Storbritannien, 2011 REGI Tanya Wexler MEDVERKANDE Hugh Dancy, Maggie Gyllenhaal, Rupert Everett, Jonathan Pryce

I en nära framtid där maskiner boxas mot varandra istället för människor tjänar den avdankade slagskämpen Charlie Kenton nätt och jämnt ihop sitt uppehälle genom att bygga robotar och dra från den ena boxningsmatchen till den andra. En dag får Charlie veta att modern till hans barn har gått bort, och han tvingas slå ihop sig med sin son Max som han knappt har haft någon kontakt med tidigare.

Regissören Shawn Levy är något av en expert på amerikanska familjefilmer. Bakom sig har han filmer som Natt på museet, Natt på museet 2 och En galen natt. Snyggt paketerade, lättsmälta filmer som satsar på underhållning för stora som små, men som kanske inte har de mest originella intrigerna. Real Steel är inget undantag.

I filmen möts vi av en hel del coola effekter. Robotarna, utrustade med egna ”personligheter” i form av utseende och förmågor, är snyggt gjorda och så även de boxningsmatcher som vi får se. Vi får dock inte veta varför boxarna har lämnat ringen och ersatts av maskiner – en i mina ögon ganska viktig detalj. Inte minst när Charlie var något av en mästare på sporten innan han var tvungen att sluta, och hans kärleksintresse (dotter till hans boxningstränare) gärna pratar om hans tidigare matcher.

Den riktiga historien i filmen är egentligen den om relationen mellan våra huvudkaraktärer, Charlie och Max. En duo som inte helt oväntat går från att hata varandra till att bygga på sin relation som far och son. Real Steel är en film där det kanske inte är så lätt att lysa som skådespelare, men jag tycker ändå att Hugh Jackman gör den egoistiske karaktären Charlie trovärdig i hans förvandling från ungkarl till pappa. Jag har svårare för Max, spelad av Dakota Goya, som mest får vara kaxig, lillgammal och högljudd.

Problemet med Real Steel är att den inte är speciellt engagerande trots snygga robotar och mycket vikt på sina karaktärer. Med dilemman som avlöser varandra utan större ansträngning och en förutsägbar intrig blir det hela ganska tråkigt, trots pampig musik som gör sitt bästa för att locka fram känslor hos sin publik. // DESIRÉE HANSSON

PREMIÄR 25 november LAND USA, 2011 REGI Shawn Levy MEDVERKANDE Hugh Jackman, Evangeline Lilly, Dakota Goyo, Anthony Mackie, Kevin Durand

SVT och Yellow Bird tog hem priset för Bästa miniserie vid nattens International Emmy Awards i New York. Som enda nordiska produktion var Millennium, dramaserien efter Stieg Larssons bästsäljande böcker, nominerad till tre internationella Emmy-priser. Nomineringarna gällde kategorierna Bästa miniserie, Bästa kvinnliga skådespelare (Noomi Rapace) samt Bäste manlige skådespelare (Michael Nyqvist). Millenniumserien visades i SVT våren 2010. De sex avsnitten har regisserats av Daniel Alfredson och dansken Niels Arden Oplev.

På plats i New York fanns Gunnar Carlsson, exekutiv producent och Annie Wegelius, programdirektör för Allmän-TV på SVT, producenterna Søren Stærmose och Susann Billberg från Yellow Bird samt Mikael Wallén VD på Yellow Bird.

- Det här är världens finaste tv-pris. Det är oerhört glädjande och stort med ett sånt erkännande, säger Annie Wegelius, programdirektör på SVT och Mikael Wallén, VD på Yellow Bird. Det visar att vi i Sverige har förmågan att hävda oss i den internationella konkurrensen. Det här sätter strålkastarljuset på svensk dramaproduktion vilket ger oss möjligheter för framtiden.

Senast en svensk produktion vann en International Emmy Award för ett drama var 1998, och då var det för ”Den tatuerade änkan”.

International Emmy Awards delas ut av The International Academy of Television Arts & Sciences som grundades 1969 i syfte att främja hög kvalitet i internationella tv-program. Varje år delar de ut International Emmy Awards till de bästa av de tv-program som är producerade och initialt sända utanför USA.

Övriga nominerade i Millenniums kategori Bästa miniserie var MO producerad av brittiska ITV för Channel 4, Operation Checkmate producerad av colombianska TVE, Pentagrama Films och Paraiso Films samt Shoe-Shine Boy producerad av japanska TV Tokyo Corporation och Toho. Co., Ltd.

För tredje året i rad vinner Vårrullens unga Stockholmsfilmare ett flertal tunga filmpriser på Novemberfestivalen i Trollhättan. Filmfestivalen är unga filmsveriges motsvarighet till Guldbaggegalan. I konkurrens med Sveriges alla regioner och finalister tog Vårrullens filmare hem inte mindre än 10 av årets filmpriser på Novemberfestivalen.

Ida Svenonius är bara 17 år men hennes film Seaweed har redan visats på flera internationella festivaler. Fanni Metelius som tog hem hela 6 priser på Novemberfestivalen går första året på Filmhögskolan och har nu fått efterhandsstöd av Svenska Filminstitutet för sin film Banga inte. Anette Gunnarsson har tidigare gjort dokumentärfilmer, filmen Längs vägen har hon regisserat och producerat tillsammans med Jerry Carlsson. Greta Rechlin är 20 år och vann Vårrullens mellanvikt med sin film En ny dag och går nu på Fridhems Folkhögskola.

Vårrullens filmfestival representerar region Stockholm och är idag en av de främsta filmfestivalerna för unga filmare på väg. Den äger rum varje år i april med ett stort antal filmbidrag av hög kvalité från unga filmare och regissörer men också från manusförfattare, ljudläggare, fotografer och blivande producenter.

Vårrullen presenterar med stolthet några av Sveriges bästa unga filmare och deras fantastiska kortfilmer:

Banga Inte av Fanni Metelius – Stockholm

Vinnare av 6 priser:

* Memfis Film

* Nordisk Ungdoms Film Festival

* Malmö Barn- och Ungdomsfilmfestival

* Juryns hedersomnämnande

* Bästa kvinnliga skådespelare Linnea Cart-Lamy i Banga Inte

* 2:a pris Tungvikt

Några röster om Fanni Metelius film Banga Inte

– Med tonsäker regi, exakt skådespeleri och stor känslighet skildrar Fanni Metelius förälskelse, identitet och vänskap i gränslandet mellan ung och vux-en. Banga inte träffar rätt i hjärtat ansåg Josef Fares och Anna Anthony från Memfis Film

– Med en imponerande känsla för personinstruktion skapar regissören Fanni Metelius förutsättningarna för skådespelarna att gestalta äkta och levande ka-raktärer tyckte Novemerfestivalens jury.

– En klockren skildring av fjortislivet med drabbande trovärdighet och ett stort hjärta. En både poetiskt vacker och realistiskt brutal inblick i livet mel-lan barndom och vuxenliv menade Björn Runge, Linda Västrik och Daniel Ahlqvist

Längs Vägen av Anette Gunnarsson och Jerry Carlsson – Stockholm

Vinnare av Kategoripriserna:

* Bästa: Foto Alexander Westergårdh

– Med stor känslighet för detaljer och helhet skapar fotografen och hans team ett konsekvent filmfoto med stark närvaro, laddat med intensitet.

* Bästa: Ljud Olle Sjöström

– Med extrem precision skapar ljudläggaren ett snyggt och avskalat ljudrum för handlingen att vila i.

Seaweed av Ida Svenonius – Stockholm

Göteborg International Film Festivals val

– Genom ett mästerligt visuellt berättande lyckas filmen skildra ett inre dra-ma, som många av oss kan relatera till. Med trovärdighet och psykologisk in-sikt förmedlar filmen en förståelse för de inre rädslornas destruktivitet, men också hoppet om att de går att övervinna

En ny dag av Greta Rechlin – Stockholm

Nordisk Ungdoms Film Festival

– Et vellykket eksperiment om sound-design som bevisstgjører filmatisk stil-fullt en hverdagshandling. Ett lyckat sound-design-experiment som filmatiskt stilfullt medvetandegör en vardagshandling.

Det vinnande projektet är Förvaret av Lisa Aschan som erhåller Långfilmstipendiet som uppgår till ett värde av fem miljoner. Stockholms filmfestival har initierat stipendiet tillsammans med Telia, Svenska Filminstitutet, Cinepost, Dagsljus och NonStop Entertainment för att lyfta fram kvinnliga regissörer i början av sin karriär.

Juryns motivering löd ”En modig och originell vision för en gränsöverskridande och brännande aktuell film som bara måste göras nu, nu, nu!”

- Det är väldigt inspirerande att kunna nyttja Stockholms filmfestival till att påverka och göra skillnad i svenskt filmliv. Med långfilmsstipendiet kan vi lyfta fram svensk talang och kvinnliga regissörer. Vi är stolta över att kunna bidra till att Lisa Aschan nu kan göra sin andra långfilm, säger Git Scheynius, festivalchef på Stockholms filmfestival.

Vinnaren har ett år på sig att göra sin film som får världspremiär i november 2012 på Stockholms filmfestival, därefter får den färdiga filmen distribution av NonStop Entertainment i Norden och Baltikum.

- Det är en ära för oss att vara med och dela ut långfilmsstipendiet. Filmbranschen är full av manliga regissörsförebilder. Kan vi genom detta stipendium bidra till att skapa en eller flera kvinnliga förebilder så skulle jag vara både stolt och glad. Genom stipendiet kommer vi bidra till att mer svensk film produceras och snabbt når ut till publiken, säger Stefan Trampus, chef för Bredbandstjänster på Telia.

- Med debutfilmen Apflickorna har Lisa Aschan redan visat att hon är en mycket begåvad och mogen regissör för tjugohundratalet. Tillsammans med producenten Anna-Maria Kantarius antogs utmaningen att skapa en spelfilm anpassad till stipendiets kanter som övertygat mig och juryn. Med originalitet, komplexitet och karaktärer som fyller ända ut i dramats kanter får vi en samtidshistoria berättad med en klart lysande signatur, säger Lars G Lindström, långfilmskonsulent, Svenska Filminstitutet.

Förvaret av Lisa Aschan är ett horrordrama i en isolerad värld där manuset är baserat på Johannes Anyuru och Aleksander Motturis succépjäs med samma titel som spelades på Göteborgs Stadsteater hösten 2009. Anyuru och Motturi skriver manus tillsammans med Lisa Aschan.

Regissören Lisa Aschan har studerat vid regilinjen på Den danske filmskolan och vid Stockholms Filmskola. Regisserade Apflickorna 2011 som bland annat fick pris för bästa film vid Tribeca filmfestival.