Hur gör jultomten egentligen för att hinna dela ut alla julklappar runt om i världen på julafton? På tomtens ultrahögteknologiska verksamhet gömd på Nordpolen möter vi Arthur, tomtens yngsta son, som tar sig an en kanske omöjlig uppgift då han upptäcker att en flicka inte har fått sin julklapp.

Arthur och julklappsrushen är regissören Sarah Smiths charmiga långfilmsdebut. Med sig i manusprocessen hade hon Peter Baynham som tidigare skrivit manus till komiska alster så som Borat och Brüno. Här slår de sina huvuden ihop och skapar ett juläventyr för stora och små.

Årets stora julrulle Arthur och julklappsrushen är fylld med julstämning. Men inte bara på det gamla hederliga sättet. I filmen har man blandat tradition med Hollywood-effekter och ger en blinkning åt spion-, action- och sci/fi-filmer. Resultatet blir ett fartfyllt juläventyr, där vi i rasande tempo bevittnar för- och nackdelar mellan den gamla, traditionella julen och den moderna, genom en titt bakom kulisserna i tomtens värld. Men i julklappsrushen infinner sig även en hel del allvar, då generationsfrågor och familjeproblematik har en stor del i filmens handling och i rollfigurernas liv.

Förutom våra huvudpersoner så består birollslistan av flera tusen nissar som är charmigt gjorda. Med på resan följer inslagsnissen Bryony med tejprullen i högsta hugg, och det är trevligt med en tuff tjejnisse som suktar efter äventyr. De svenska rösterna fungerar även om de känns en aning opersonliga. Anton Lundqvist gör ett snyggt jobb med rösten till Arthur – den neurotiske klantskallen som skrattar på inandning. Dock kan jag tänka mig att originalrösterna hade erbjudit mer till karaktärerna. Jim Broadbents faderliga röst till den regerande tomten, Hugh Laurie (House) som Arthurs stränga brorsa Steve och Bill Nighy som den fräcke gammeltomten.

Trots att äventyret är lite förutsägbart på sina ställen så vägs det upp av karaktärer och värme. Arthur och julklappsrushen är den bästa julfilmen som jag har sett på länge. Det är en förtjusande fyndig saga som erhåller härlig humor och hög mysfaktor. // DESIRÉE HANSSON

ORIGINALTITEL Arthur Christmas PREMIÄR 2 december LAND Storbritannien/USA, 2011 REGI Sarah Smith SVENSKA RÖSTER Anton Lundqvist, Niklas Hjulström, Nils Eklund, Bengt Järnblad, Irene Lindh, Lizette Pålsson

Ett gäng vänner åker på utflykt till ett sommarhus för att fira, sola och bada. Allt förvandlas till en mardröm när de inser att faror lurar under vattenytan, och dessutom upptäcker att de har fiender även på land.

Tanken på vad för otäcka bestar som våra hav gömmer kan vara svindlande, även om det rör sig om hajar i olika format och inte påhittade monster. Därför var jag riktigt peppad på att se vad Shark Night i 3d skulle hitta på. Men snygga förtexter och en inledning med referenser till Steven Spielbergs Hajen till trots resulterade filmen i ett riktigt magplask.

Karaktärerna som vi följer är det stereotypa gänget som vi hittar i vilken amerikansk ungdomsfilm som helst. Oskulden, nörden, tuffingen och sportfånen, för att nämna några. Det hela blir väldigt ytligt, och de är dessutom inte speciellt trovärdiga. Nörden till exempel, spelad av Dustin Milligan (90210), etablerar sin karaktär genom att prata tenta och bära glasögon i första scenen för att sedan ta av sig tröjan och bli tuff hjälte. Shark Night är inte mer än en anledning att se snygga ungdomar i badkläder. Något man kan förvänta sig av en film likt denna, men med lite behållning även i övrigt håller det inte riktigt.

Jag hade inte mycket över för vattenskräckisen Piranha 3D heller, en film om köttätande pirayor som sprider död och kaos under Spring Break i USA, men dess humor och blinkning till filmer i samma stil är här helt borta. Dialogen är varken speciellt fyndig eller rolig, utan innehåller klyschiga repliker som jag tror få skådespelare skulle kunna bära upp med hedern i behåll. Det riktiga problemet är kanske att Shark Night tar sig själv på lite för stort allvar. Och riktigt skrämmande och spännande blir den aldrig heller. Den ligger på nivå med Hajen 4 - återkomsten, men har ingen Michael Caine. // DESIRÉE HANSSON

ORIGINALTITEL Shark Night 3D PREMIÄR 2 december LAND USA, 2011 REGI David R Ellis MEDVERKANDE Sara Paxton, Dustin Milligan, Chris Carmack

I en snar framtid (Toledo, 2012) experimenterar vetenskapsmannen Robert Ledgard med artificiell hud. Hans försökskanin, Vera, hålls fången på hans stora herrgård. En eftermiddag vandrar en man utklädd till tiger in i huset, något som får ödesdigra konsekvenser.

Det är egentligen onödigt att skriva en helsida om hur bra Pedro Almodóvars nya film är. Det skulle räcka med en post-it-lapp: The Skin I Live In är ett mästerverk, Almodóvar ett fullblodsgeni! Den här filmen måste ni se!

Jag hade en tydlig bild av hur den här filmen skulle vara redan när jag såg trailern. Den förhandsblänkte 70-tals-pulp, refererade till George Franjus De bestialiska, Frankenstein, och inte minst Jess Francos frekventa tematik; galna vetenskapsmän, ansiktstransplantationer och välplanerad hämnd.

Ja, referenserna fanns där, men sedan tog min förutsägelse stopp. The Skin I Live In tog fullständigt luften ur mig och var allt annat än det jag inbillade mig. Jag blev ett oskuldsfullt barn som omöjligt kunde förutse vart Almodóvar ville föra mig. Vid varje knytpunkt tog historien en ny, vågad skruv, det skalades bort ett lager av gåtan men adderades nya dimensioner, och de idéer jag hade om Veras (Elena Anaya) identitet grusades fullständigt.

För häri ligger filmens drivkraft: mysteriet Vera, vem hon är, och vad det är för mörka hemligheter Dr Ledgards (Antonio Banderas) förflutna döljer.

Almodóvar har baserat sin film på en novell av den franska noir-författaren Thierry Jouquet, som i sin tur inspirerades av duon Boileau-Narcejac, vilkas historier låg till grund för klassiker som Henri-George Clouzots De djävulska och Hitchcocks Studie i brott. Almodóvar vinkar till det förflutna, men även till den samtida genrefilmen. Tortyr och extremskräcksestetik av typen Hostel och The Human Centipede återges, och Almodóvar vet precis på vilka knappar han trycker. Men för att vara en så omskakande och gripande film är The Skin I Live In ändå sparsmakad när det kommer till effekter och skrämseltricks. Här är det istället det suggestiva, det osedda och en stiliserad approach till genrefilmens värld som dominerar. Kombinationen skapar ett trollbindande mysterium som vrider och vänder sig fram till en kompromisslös twist.

Symboliken är oerhört genomtänkt, överallt finns antydningar som reflekterar filmens tema. Lapptäcken och trasdockor, tavlor och konst med kvinnoformer utan ansikten, även klottret på väggarna i Veras lyxfängelse, allt refererar till den identitetslösa kvinnan.

Trots att detta är Almodóvars mörkaste film sen Kärlekens matadorer (även den med Antonio Banderas), hittar man här ändå hans familjära kännetecken – ifrågasättandet av könsroller, mörka hemligheter, det absurda, det groteska, lidelsen, och kanske mest av allt känsligheten. För hur mörka världar Almodóvar än målar upp finns det i dem alltid en ömhet och känslighet som är överväldigande, där filmerna som oftast kulminerar. Marisa Paredes (Allt om min mamma) och Elena Anaya är lysande i sin förtvivlan och bestämdhet, och jag kan inte minnas när Antonio Banderas senast levererade en så klockren rollprestation.

Almodóvar har alltid stått med en fot i finsalongen, och den andra i trashkulturen, men här står han imponerande stadigt och stolt i skräckens värld, och resultatet överträffar allt annat i genreväg just nu. // JASON MEREDITH

ORIGINALTITEL La piel qui habito PREMIÄR 2 december LAND Spanien, 2011 REGI Pedro Almodóvar MEDVERKANDE Antonio Banderas, Elena Anaya, Marisa Paredes, Jan Cornet, Roberto Álamo

Powered by Preview Networks

Kärlekshistorien mellan tonårstjejerna Atafeh och Shireen är inte helt okomplicerad. När Atafehs bror Mehran kommer hem från drogrehab har han förvandlats till religiös fundamentalist, och nu är det inte bara i offentliga sammanhang man måste vakta sin tunga.

Det här är inte en tung film att orka igenom – tonen ligger nära de mainstreamigaste festivalfilmerna från USA, ni vet dem som Brad Pitt eller Sean Penn är med i, och som ofelbart blir Oscarsnominerade. Fast till skillnad från många sådana filmer levererar den här filmen allt den lovar och lite till. Förbjuden kärlek må ha en töntig titel, men den är charmig, smart, nyanserad, varm och har nog med sexuell spänning för att el-försörja en mellansvensk kommun.

Fotot är tjusigt, och den evinnerliga minimalistiska pianomusik som annars verkar vara obligatorisk i icke-amerikanska dramafilmer är ersatt av hiphop och popmusik. Förbjuden kärlek verkar medvetet skräddarsydd för att vara visuellt och ljudmässigt lättsmält – och inget fel i det. Lättsmält är inte detsamma som korkat.

Det är lätt att bli engagerad i skildringen av kidsen som dansar, tar droger, super och ligger. Vi får följa med Shireen och Atafeh på hemmafester, svartklubbar och hemliga dvd-butiker. Kemin mellan dem är så påtaglig att jag får fjärilar i magen bara av att se dem i bild tillsammans. De är så uppenbart och elektriskt förälskade i varandra att man blir alldeles fnissig av att titta på dem. Att de inte är öppna med att de är tillsammans görs det ingen stor grej av i filmen. Det är att klä sig i kort kjol, att bada på badstranden fast det är olagligt för kvinnor, och att hjälpa till att dubba förbjudna filmer som Milk och Sex and the City som är deras uppror. Deras egen relation är inte politisk utan privat – vilket å andra sidan förstås är en helt meningslös indelning i längden. När saker går år skogen hamnar deras kärlek i kläm lika mycket för det.

Förbjuden kärlek är välskriven och välspelad rakt igenom – särskilt Reza Sixo Safai i rollen som Atafehs bror Mehran är en superstjärna. Den religiösa fanatikern som kommer och förstör det liberala lilla Eden som Atafehs föräldrar skapat inom väggarna i sitt hus skulle så lätt kunna bli en mustaschtvinnande karikatyr, men Safai ger honom så mycket djup och nyanser att jag hela tiden kommer på mig själv med att tycka om honom.

Även resten av ensemblen, med Nikohl Boosheri och Sara Kazemy som Atafeh och Shireen i spetsen, är smått fantastiska – bara deras minspel är så skickligt att jag är rätt säker på att filmen hade varit fullständigt njutbar även utan textremsor.

”Freedom is a human right” lyder taglinen, vilket ju inte är den klatschigaste slogan man hört. Varken den, trailern, den engelska titeln (Circumstance) eller den svenska gör själva filmen rättvisa, vilket är synd – för det här är riktigt bra grejer. // TERESA AXNER

ORIGINALTITEL Circumstance PREMIÄR 2 december LAND USA/Iran, 2011 REGI Maryam Keshavarz MEDVERKANDE Nikohl Boosheri, Sarah Kazemy, Reza Sixo Safai, Soheil Parsa, Nasrin Pakkho

Powered by Preview Networks

I dagarna blev det officiellt att Cinema läggs ned från och med årsskiftet. Det nummer ni ser på bilden ovan blir alltså vårt sista, och kommer ut i butiker från och med 6 december.

Anledningarna bakom förlagets beslut är framför allt ekonomiska. Vi på redaktionen upplever att vi under det senaste året fått oerhört positiv respons av både läsare, bransch och medarbetare och filmarbetare, så för oss känns beslutet givetvis sorgligt. Men vi tackar för den tid som varit och går vidare mot nya, spänannde erfarenheter.

Nu till mer praktiska frågor. För dem av er som har frågor kring tecknade prenumerationer, hänvisar vi till kundtjänst hos vår samarbetspartner Pressdata. Dem når du/ni lättast på telefon 08-799 63 76, eller via cinema@pressdata.se.

Tack för att ni följt oss!

// Cinemaredaktionen.

P.S. Vi uppdaterar förstås hemsidan med recensioner och annat kul under våra sista veckor på redaktionen. Häng alltså gärna kvar hos oss här på webben ett tag till! D.S.

Det är 70 år sedan den då 26 år gamle Orson Welles banbrytande debutfilm Citizen Kane – En sensation släpptes. En film som tog publiken med storm, oscarsbelönades och som sedan dess många gånger har fått titeln ”världens bästa film”.

I sitt nya program för december 2011 och januari 2012 passar Cinemateket på att presentera åtta klassiska filmer från Welles som har fått publiker världen över att jubla. Några av de filmer som kommer att visas är En sensation (1941), dokumentären B som i Bluff (1973), kostymdramat De magnifika Ambersons (1942), den dyrkade film noir titeln Lady från Shanghai (1947) och thrillern En djävulsk fälla (1958).

Filmfrukosten på Bio Rio den 11 december fortsätter på temat kvinnor, nu med fokus på revolution och demokratiprocesser. CinemAfrica presenterar tre guldkorn regisserade av filmskapare med afrikanskt ursprung.

I samband med att Ellen Johnson Sirleaf, Liberias första president, kommer att ta emot Nobels fredspris den 10 december i Norge visas dokumentären Iron Ladies of Liberia. Filmen skildrar hennes första månader som president och återuppbyggnaden av ett sargat land och av hur man kan hantera demokratifrågor i kaos. Här handlar det inte om skrivbordslösningar skapade av utvecklingsexperter utan om ledarskap, kunskap och empati och om att kavla upp armarna och arbeta.

De kommer även att visa We Are Watching You som är en film om Egypten innan revolutionen i januari 2011. Där följer vi kvinnoorganisationen Sharfeen.com – We Are Watching You som sedan 2005 har arbetat för att synliggöra diktaturens maktfullkomlighet och dess effekter.

Den tredje filmen The Essence är en animerad kortfilm från Nigeria/Tyskland om kvinnor och kreativ kraft. The Essence är flerfaldigt prisbelönad, bland annat vid ANIMAFRIK Animation Festival i Ghana och Silicon Valley African Film Festival i USA.

Den 6 december avslutar BOB HUND – FILMEN året på Doc Lounge. I regi av Peter Magnusson skildrar dokumentärfilmen ett av Sveriges mest älskade och unika band – Bob Hund, som i år fyller 20 år. Vi får följa med i arbetet med den nya skivan Det Överexponerade Gömstället via bilder från replokalen, spelningar och ”fly-on-the-wall-scener” som blandas med scener från medlemmarnas liv utanför musikvärlden.

Dessutom kommer deras nya musikvideo Stanna Klocka Stanna att visas i 3d. Innan visningen blir det livemusik av Five Finger Foreheads.