Recensioner

I en snar framtid (Toledo, 2012) experimenterar vetenskapsmannen Robert Ledgard med artificiell hud. Hans försökskanin, Vera, hålls fången på hans stora herrgård. En eftermiddag vandrar en man utklädd till tiger in i huset, något som får ödesdigra konsekvenser.

Det är egentligen onödigt att skriva en helsida om hur bra Pedro Almodóvars nya film är. Det skulle räcka med en post-it-lapp: The Skin I Live In är ett mästerverk, Almodóvar ett fullblodsgeni! Den här filmen måste ni se!

Jag hade en tydlig bild av hur den här filmen skulle vara redan när jag såg trailern. Den förhandsblänkte 70-tals-pulp, refererade till George Franjus De bestialiska, Frankenstein, och inte minst Jess Francos frekventa tematik; galna vetenskapsmän, ansiktstransplantationer och välplanerad hämnd.

Ja, referenserna fanns där, men sedan tog min förutsägelse stopp. The Skin I Live In tog fullständigt luften ur mig och var allt annat än det jag inbillade mig. Jag blev ett oskuldsfullt barn som omöjligt kunde förutse vart Almodóvar ville föra mig. Vid varje knytpunkt tog historien en ny, vågad skruv, det skalades bort ett lager av gåtan men adderades nya dimensioner, och de idéer jag hade om Veras (Elena Anaya) identitet grusades fullständigt.

För häri ligger filmens drivkraft: mysteriet Vera, vem hon är, och vad det är för mörka hemligheter Dr Ledgards (Antonio Banderas) förflutna döljer.

Almodóvar har baserat sin film på en novell av den franska noir-författaren Thierry Jouquet, som i sin tur inspirerades av duon Boileau-Narcejac, vilkas historier låg till grund för klassiker som Henri-George Clouzots De djävulska och Hitchcocks Studie i brott. Almodóvar vinkar till det förflutna, men även till den samtida genrefilmen. Tortyr och extremskräcksestetik av typen Hostel och The Human Centipede återges, och Almodóvar vet precis på vilka knappar han trycker. Men för att vara en så omskakande och gripande film är The Skin I Live In ändå sparsmakad när det kommer till effekter och skrämseltricks. Här är det istället det suggestiva, det osedda och en stiliserad approach till genrefilmens värld som dominerar. Kombinationen skapar ett trollbindande mysterium som vrider och vänder sig fram till en kompromisslös twist.

Symboliken är oerhört genomtänkt, överallt finns antydningar som reflekterar filmens tema. Lapptäcken och trasdockor, tavlor och konst med kvinnoformer utan ansikten, även klottret på väggarna i Veras lyxfängelse, allt refererar till den identitetslösa kvinnan.

Trots att detta är Almodóvars mörkaste film sen Kärlekens matadorer (även den med Antonio Banderas), hittar man här ändå hans familjära kännetecken – ifrågasättandet av könsroller, mörka hemligheter, det absurda, det groteska, lidelsen, och kanske mest av allt känsligheten. För hur mörka världar Almodóvar än målar upp finns det i dem alltid en ömhet och känslighet som är överväldigande, där filmerna som oftast kulminerar. Marisa Paredes (Allt om min mamma) och Elena Anaya är lysande i sin förtvivlan och bestämdhet, och jag kan inte minnas när Antonio Banderas senast levererade en så klockren rollprestation.

Almodóvar har alltid stått med en fot i finsalongen, och den andra i trashkulturen, men här står han imponerande stadigt och stolt i skräckens värld, och resultatet överträffar allt annat i genreväg just nu. // JASON MEREDITH

ORIGINALTITEL La piel qui habito PREMIÄR 2 december LAND Spanien, 2011 REGI Pedro Almodóvar MEDVERKANDE Antonio Banderas, Elena Anaya, Marisa Paredes, Jan Cornet, Roberto Álamo

Powered by Preview Networks

Kärlekshistorien mellan tonårstjejerna Atafeh och Shireen är inte helt okomplicerad. När Atafehs bror Mehran kommer hem från drogrehab har han förvandlats till religiös fundamentalist, och nu är det inte bara i offentliga sammanhang man måste vakta sin tunga.

Det här är inte en tung film att orka igenom – tonen ligger nära de mainstreamigaste festivalfilmerna från USA, ni vet dem som Brad Pitt eller Sean Penn är med i, och som ofelbart blir Oscarsnominerade. Fast till skillnad från många sådana filmer levererar den här filmen allt den lovar och lite till. Förbjuden kärlek må ha en töntig titel, men den är charmig, smart, nyanserad, varm och har nog med sexuell spänning för att el-försörja en mellansvensk kommun.

Fotot är tjusigt, och den evinnerliga minimalistiska pianomusik som annars verkar vara obligatorisk i icke-amerikanska dramafilmer är ersatt av hiphop och popmusik. Förbjuden kärlek verkar medvetet skräddarsydd för att vara visuellt och ljudmässigt lättsmält – och inget fel i det. Lättsmält är inte detsamma som korkat.

Det är lätt att bli engagerad i skildringen av kidsen som dansar, tar droger, super och ligger. Vi får följa med Shireen och Atafeh på hemmafester, svartklubbar och hemliga dvd-butiker. Kemin mellan dem är så påtaglig att jag får fjärilar i magen bara av att se dem i bild tillsammans. De är så uppenbart och elektriskt förälskade i varandra att man blir alldeles fnissig av att titta på dem. Att de inte är öppna med att de är tillsammans görs det ingen stor grej av i filmen. Det är att klä sig i kort kjol, att bada på badstranden fast det är olagligt för kvinnor, och att hjälpa till att dubba förbjudna filmer som Milk och Sex and the City som är deras uppror. Deras egen relation är inte politisk utan privat – vilket å andra sidan förstås är en helt meningslös indelning i längden. När saker går år skogen hamnar deras kärlek i kläm lika mycket för det.

Förbjuden kärlek är välskriven och välspelad rakt igenom – särskilt Reza Sixo Safai i rollen som Atafehs bror Mehran är en superstjärna. Den religiösa fanatikern som kommer och förstör det liberala lilla Eden som Atafehs föräldrar skapat inom väggarna i sitt hus skulle så lätt kunna bli en mustaschtvinnande karikatyr, men Safai ger honom så mycket djup och nyanser att jag hela tiden kommer på mig själv med att tycka om honom.

Även resten av ensemblen, med Nikohl Boosheri och Sara Kazemy som Atafeh och Shireen i spetsen, är smått fantastiska – bara deras minspel är så skickligt att jag är rätt säker på att filmen hade varit fullständigt njutbar även utan textremsor.

”Freedom is a human right” lyder taglinen, vilket ju inte är den klatschigaste slogan man hört. Varken den, trailern, den engelska titeln (Circumstance) eller den svenska gör själva filmen rättvisa, vilket är synd – för det här är riktigt bra grejer. // TERESA AXNER

ORIGINALTITEL Circumstance PREMIÄR 2 december LAND USA/Iran, 2011 REGI Maryam Keshavarz MEDVERKANDE Nikohl Boosheri, Sarah Kazemy, Reza Sixo Safai, Soheil Parsa, Nasrin Pakkho

Powered by Preview Networks

I New Folsom Prison sitter de hårdast kriminellt belastade och livstidsdömda. Tillvaron är våldsam och omänsklig. Mitt i detta har en del fångar fått ge utlopp för sina känslor i ett kulturprojekt som ger dem chans att skriva poesi, måla och skapa musik.

Utan kulturen är människan ingenting mer än ett djur bland andra. Den som inte fattat det bör verkligen se dokumentären At Night I Fly. För även i de mest deprimerande och barbariska miljöer en människa kan hamna i, är kulturen en väg till någon form av autonomt liv.

I högsäkerhetsfängelset New Folsom Prison i Kalifornien sitter fångar som aldrig kommer att släppas ut i samhället igen. Deras vardag är våldsam och torftig på ett sätt som är svår att föreställa sig. En fånge säger att tillvaron bakom murarna inte ser ut som på film. Ändå finns gängen, övergreppen och den skoningslösa brutaliteten alltid runt hörnet. Men allra mest finns här själsdödande isolering, hopplöshet och förvaring.

Michel Wenzer har tidigare gjort kortfilm med Spoon Jacksons poesi som grund. Jackson är en av dem som sitter på New Folsom Prison. Under många år har ett program kallat Arts in Correction försökt få fångar att uttrycka sig genom att skriva böcker, poesi, skapa konst och göra musik. Jackson och andra har dragit nytta av det. För deras del har det gjort all skillnad i världen. De umgås över ras- och gänggränser, skapar mening och medmänsklighet i sina liv, får en möjlighet att förstå sig själva och sin situation.

Utan att försköna tar sig Wenzer an en tröstlös och mörk värld och visar att strimmor av ljus är möjliga. Även de mest förhärdade blir påverkade av kulturen.

Trots att Arts in Correction har haft framgångar drogs programmet in på grund av Kaliforniens dåliga ekonomi. Poesi står sig slätt mot den krassa ekonomiska verkligheten utanför murarna. // STEFAN MALMQVIST

PREMIÄR 25 november LAND Sverige, 2011 REGI Michel Wenzer MEDVERKANDE Spoon Jackson, Fred Schroeder, Jim Carlson, Rick Misener, Charles ”Big C” Owns

Powered by Preview Networks

34-årige Øystein har spenderat nästan ett år på ett behandlingshem för narkotikaberoende strax utanför Oslo, men har nu fått permission för att på egen hand åka in till staden för att gå på en arbetsintervju. Väl där driver han omkring i ett somrigt Oslo och träffar kompisar från förr, allt medan ångesten gror i honom.

Det är en strålande sommardag i Oslo. Soligt, varmt, ljust. Den norska huvudstaden visar sig från sin bästa sida.

Men inom Øystein är det becksvart.

Det är där någonstans Oslo 31 augusti har sin utgångspunkt. I den hårt slående kontrasten mellan ett förföriskt vackert Oslo och filmens huvudpersons inre mörka kaos. Joachim Trier (det här är hans andra film efter 2006 års Repris) utnyttjar de där skillnaderna till fullo. Väljer hyfsat konsekvent de finaste av ytor: skenbart bohemiska bostadsrätter, svalt nordiskt designade restauranger, hippa barer, mjukt ljussatta utomhuspooler för ungdomliga nattdopp.

Sen låter han Øystein rispa hål på fernissan. Under loppet av ett dygn möter han människorna under ytan, möter den smärta han orsakat en del av dem, möter de gamla spökena. För någon sekund här och där försöker han drömma om en framtid, men inser alltid efter en stund att hans förflutna aldrig kommer tillåta honom att få den.

Det är en synnerligen deppig – men märkligt givande – nedstigning i en mans psyke, en man som trots att han fortfarande är relativt ung och trots att han, som medelklassig akademiker, har haft de bästa förutsättningarna i livet bara känner hopplösheten växa för varje minut som går. Allt är förgängligt – festandet, ungdomen, vänskapen, förälskelsen, kärleken, livet. Det som ska utgöra alternativet, det som ska visa allt han har missat – de tidigare kompisarnas stabila trygga par- och familjeliv – är å andra sidan mest förljuget. Dem han möter, som har det han kunnat få, bär på en precis lika stor, bara lite annorlunda, ångest.

Och så rullar dagarna vidare. Utan pardon. // MATTIAS DAHLSTRÖM

ORIGINALTITEL Oslo, 31. august PREMIÄR 25 november LAND Norge, 2011 REGI Joachim Trier MEDVERKANDE Anders Borchgrevink, Malin Crepin, Andreas Braaten, Hans Olav Brenner

Sophie och Jason, ett 30-någonting par i Los Angeles, inser att deras liv inom en månad kommer att förevigt förändras, eftersom de då ska hämta upp en katt de adopterat.

Jag verkligen älskade Miranda Julys genombrottsfilm Me and You and Everyone We Know. Jag googlade genom halva universum för att hitta dvd-antologin Miranda July Videoworks: Volume 1 på dvd. Kalla mig ett fan. Därför blir besvikelsen total när jag sätter mig ner framför The Future och redan efter en kvart inser att hennes nya film är rena rama sömnpillret.

Handlingen den här gången är relativt okomplicerad. Sophie och Jason är ett hipsterpar med second hand-kläder och MacBook Air, som tänker adoptera en döende katt från ett katthem. I och med det får de en helt annan syn på livet. Den döende katten blir ett slags metafor för att deras eget liv, så här strax över 40, nått halvtid. De börjar experimentera med att testa varandras känslor.

Det finns ett fåtal, kanske två, scener i The Future som sticker ut. Och som är lite roliga. Bland annat när July ska spela in en sexig ”stop motiondans” tänkt för Youtube (inte helt olik vad Mike Mills gjorde med July i Blonde Redheads video till ”Top Ranking”). Men den är långt ifrån lika mellow, smart och komisk som Me and You and Everyone We Know. Kom igen, relationen mellan det där sexchattande paret, den äldre kvinnan och den lilla kiss- och bajs-fixerade ungen var obetalbar och skvallrade om July som en ny Todd Solondz.

The Future är skittråkig. Så enkelt är det. July är videokonstnär, hennes andra långfilm bara konstig. Och konststudenter runt om i landet kommer att älska den här filmen, July är gudinnan, och det spelar ingen roll om man somnar. // STEFAN NYLÉN

PREMIÄR 25 november LAND USA, 2011 REGI Miranda July MEDVERKANDE Miranda July, Hamish Linklater, David Warshofsky, Isabella Acres, Joe Putterlik

Mortimer Granville är en ung idealistisk läkare i 1800-talets London som gör sig omöjlig genom att tro på tokigheter som ”bakterier”. Hos kvinnospecialisten doktor Dalrymple får han lära sig att behandla hysteri (vilket så småningom leder till uppfinnandet av vibratorn) — men blandas också in i den snärjiga dynamiken mellan doktorn och hans rebelliska dotter Charlotte, som envisas med att driva socialt center i en fattig stadsdel.

Det lustiga med Hysteria är att det sociala patoset är så otroligt mycket mer intressant än kärlekshistorien. Det själarnas möte som uppstår när Mortimer inser att Charlotte lär sina skyddslingar att tvätta händerna träffar helt rätt — till skillnad från det obligatoriska ”vad snygg hon var i klänning”-ögonblicket. Jag struntade helt i ifall de unga tu skulle bli ihop, men ville väldigt gärna se dem driva 1800-talslondons mest hygieniska och idealistiska socialkontor. Så kändes också det romantiska slutet aningen påklistrat, och det är surt att scener med vettig karaktärsutveckling måste ha landat på klippgolvet till förmån för klyschor man sett tusen gånger förr.

Starkast intryck gjorde kostym och scenografi, som är orimligt bra. Bara kjolen som Maggie Gyllenhaal cyklar omkring i är värd biljettpriset, men när man sedan lägger till stiliga bonjourer, bordssilver, medaljongtapeter och frisyrer som alla varvar standardkostymfilmen — då börjar det gå runt i huvudet på en ödmjuk klädhistorienörd. För retrofiler (och kanske sexualhistoriker) är Hysteria en stark fyra, men för den generella biopubliken en trea och inte mer. Trevlig; men inte oumbärlig. // TERESA AXNER

PREMIÄR 25 november LAND Storbritannien, 2011 REGI Tanya Wexler MEDVERKANDE Hugh Dancy, Maggie Gyllenhaal, Rupert Everett, Jonathan Pryce

I en nära framtid där maskiner boxas mot varandra istället för människor tjänar den avdankade slagskämpen Charlie Kenton nätt och jämnt ihop sitt uppehälle genom att bygga robotar och dra från den ena boxningsmatchen till den andra. En dag får Charlie veta att modern till hans barn har gått bort, och han tvingas slå ihop sig med sin son Max som han knappt har haft någon kontakt med tidigare.

Regissören Shawn Levy är något av en expert på amerikanska familjefilmer. Bakom sig har han filmer som Natt på museet, Natt på museet 2 och En galen natt. Snyggt paketerade, lättsmälta filmer som satsar på underhållning för stora som små, men som kanske inte har de mest originella intrigerna. Real Steel är inget undantag.

I filmen möts vi av en hel del coola effekter. Robotarna, utrustade med egna ”personligheter” i form av utseende och förmågor, är snyggt gjorda och så även de boxningsmatcher som vi får se. Vi får dock inte veta varför boxarna har lämnat ringen och ersatts av maskiner – en i mina ögon ganska viktig detalj. Inte minst när Charlie var något av en mästare på sporten innan han var tvungen att sluta, och hans kärleksintresse (dotter till hans boxningstränare) gärna pratar om hans tidigare matcher.

Den riktiga historien i filmen är egentligen den om relationen mellan våra huvudkaraktärer, Charlie och Max. En duo som inte helt oväntat går från att hata varandra till att bygga på sin relation som far och son. Real Steel är en film där det kanske inte är så lätt att lysa som skådespelare, men jag tycker ändå att Hugh Jackman gör den egoistiske karaktären Charlie trovärdig i hans förvandling från ungkarl till pappa. Jag har svårare för Max, spelad av Dakota Goya, som mest får vara kaxig, lillgammal och högljudd.

Problemet med Real Steel är att den inte är speciellt engagerande trots snygga robotar och mycket vikt på sina karaktärer. Med dilemman som avlöser varandra utan större ansträngning och en förutsägbar intrig blir det hela ganska tråkigt, trots pampig musik som gör sitt bästa för att locka fram känslor hos sin publik. // DESIRÉE HANSSON

PREMIÄR 25 november LAND USA, 2011 REGI Shawn Levy MEDVERKANDE Hugh Jackman, Evangeline Lilly, Dakota Goyo, Anthony Mackie, Kevin Durand

En stuntförare i Hollywood drömmer om att slå sig fram på de professionella racingbanorna samtidigt som han frilansar som ”getaway”-chaufför åt kriminella. När ett rån går fel och några av Los Angeles farligaste män vill röja honom ur vägen blir det allt knivigare att överleva.

Har ni någonsin känt att en film tillfredställer er på alla plan? För mig är Drive en sådan film. Allt faller på plats; handling, skådespelare, atmosfär, stil, foto, musik – ja, allt! Kalla den komplett.

Redan i inledningen är jag förälskad. Förälskad i Drive. Förälskad i film. Första scenen: vår chaufför väntar ut ett pågående rån, han rattar bilen och hjälper förövarna undan snuten. I bakgrunden mullrar en basketmatch på radio, på soundtracket en lätt förvrängd instrumentalslinga i loop, scenen andas amerikanskt 70-tal och balanserar fint mellan Martin Scorsese och Sidney Lumet. Klipp till förtextsekvensen. Helikopterbilder över Los Angeles nattetid, med skyskrapor och sitt enorma nät av upplysta vägar med många på- och avfarter. Texter i chockrosa skrivstil, och på soundtracket ljuder den franska electrohousemusikern Kavinskys ”Nightcaller”. Bild och ljud i kombination påminner mig om tidig Michael Mann (typ Gatans lag) och Adrian Lynne (typ Foxes – tjejmaffian). Och så rullar det på. Det är lika fantastiskt som det är skickligt genomfört.

Nicolas Winding Refn är en regissör med en enorm respekt för det gamla och hårda. Drive är i grunden en b-film, men förpackad i en sådan galant kostym att den stundtals snuddar vid Taxi Drivers briljans. Refn plockar det bästa från det värsta från sina ungdomsår som stamkund på Videoudlejningen i Nørrebro. Referenserna finns där, även till kioskdeckare av typen Richard Stark och Ed McBain, men inte alls lika uppenbara som Quentin Tarantinos. Refn är dessutom yngre, och referenserna fräschare.

Samma sak gäller skådespelarna, som är briljanta ända ner till minsta lilla biroll. Jag hittar inte enda figur som är felcastad. Ryan Gosling är filmens motor. Filmen var hans från början (det vill säga, idén till den – han hade manuset) och han gör ett strålande jobb i huvudrollen som den namnlöse ”chauffören”. Killen är lika fåordig som Clintan i de gamla västernfilmerna, lika cool som Burt Reynolds i sina tidiga snutfilmer; och det gör såklart inget att Gosling anammat Sly Stallones liksom lite sömniga spelstil. Den här killen kan banne mig inte göra något dåligt. Lika bra är Carey Mulligan som tjejen vid hans sida. Vidare fyller bra fejs från tv var och varannan biroll: Bryan Cranston (Breaking Bad) som ”chaufförens” mentor, Christina Hendricks (Mad Men) som hopplöst husvagnsslödder som klumpar till en stöt, Ron Perlman, (numera Sons of Anarchy) som storskurk, och avpolletterade komikern Albert Brooks som tvivelaktig storfräsare.

Drive är en av de bästa filmer som gjorts på många många år. Den är 100 minuter ren underhållning, 100 minuter hyllning till filmen som konstform. Här finns inte en tråkig stund, inte en enda onödig scen, inte en död sekund. // STEFAN NYLÉN

PREMIÄR 18 november LAND USA, 2011 REGI Nicolas Winding Refn MEDVERKANDE Ryan Gosling, Carey Mulligan, Albert Brooks, Bryan Cranston, Christina Hendricks, Ron Perlman

Powered by Preview Networks