Recensioner

Det här är den verklighetsbaserade berättelsen om Baseball-laget Oakland Athletics ägare Billy Beane som bestämde sig för att värva bra spelare trots liten budget med hjälp av databaserade analyser.

Jag är inget fan av baseball, det kan vi reda ut redan nu. Jag är inte insatt i sporten och jag hade inte någon stor kännedom om vilka Oakland Athletics var innan jag satte mig ner i salongen för att se Moneyball. Filmen är baserad på Michael Lewis bok med samma titel; en redogörelse av Oakland Athletics säsong 2002 och Beanes försök att samla ihop ett bra lag. Trots min brist på kunskap inom området lyckades dock filmen att fånga mitt intresse.

Moneyball är på många sätt det klassiska sportdrama där det lilla laget går upp mot en tuff motståndare och mot alla odds tar hem segern. Den är dock inte så full av klichéer och publikfrieri som jag trodde, och det hela känns som en väldigt genuin och trovärdig historia. Den pompösa musiken och de dramatiska stråkarna som så ofta ackompanjerar scener i slow-motion i filmer likt denna har bytts ut mot mer stämningsgivande musik som påminde mig om soundtracket till The Social Network. Här lägger krypande toner en spännande grund för intrigen.

Filmen handlar inte så mycket om spelet ute på planen. Vi får se laget träna och spela vid några enstaka tillfällen. I Moneyball är det istället spelet bakom kulisserna som plockas fram, och vi får en inblick i det hårda och snåriga arbetet som ligger bakom skapandet av ett lag, vilket oftare resulterar i krossade drömmar än i framgång. Vi följer de som har makten och spelarna fungerar främst som spelbrickor.

Brad Pitt gör en bra insats i rollen som arbetsnarkomanen Billy Beane. Det är långt ifrån hans bästa rollinsats, och det finns en del manéer (som ilsket vältande av möbler och smackandet och sörplandet vid intag av diverse dryck och mat) som i längden blir tjatiga, men på det stora hela är han bra i rollen som Beane. Den som imponerar mest är dock Jonah Hill, som här tar en helomvändning från sina tidigare karaktärer och tjockis-skämt. Han är utomordentligt bra som den mer nedtonade karaktären Peter Brand; den nyutexaminerade ekonomistudenten som hjälper Beane. Pitt och Hill utgör en stark duo och samspelet mellan dem klingar fint.

Moneyball är en välskriven prat-film av bland annat Aaron Sorkin som skrev manus för The Social Network. Dialogen känns äkta och rullar på fint mellan matcherna. Lägg därtill ett riktigt snyggt foto, bra skådespelarinsatser och en engagerande intrig. Efter en del om och men blir betyget en trea, men det är en stark sådan! // DESIRÉE HANSSON

PREMIÄR 9 december LAND USA, 2011 REGI Bennett Miller MEDVERKANDE Brad Pitt, Jonah Hill, Philip Seymour Hoffman, Robin Wright

I Happy Feet 2 möter vi återigen den dansande pingvinen Mummel och hans kärlek Gloria. Tillsammans har de nu en son, Erik, som kämpar med att hitta sin egen talang. Men nya faror gäckar runt hörnen för kejsarpingvinernas släkte och det kommer att krävas stor kraft, mycket dans och sång för att rädda dem.

Happy Feet 2 är George Millers (ni vet, Mad Max och Babe en gris kommer till stan-regissören) första film sedan föregångaren Happy Feet (2006). En film som bjöd på sång och dans, samt en blandning mellan glädje och allvar då teman kring utrotning fanns närvarande. I uppföljaren nöjer sig Miller inte med att återupprepa nöjet från sin första pingvinfilm. Han tar steget ännu lite längre och gör det större med mer musik och mer steppande under mer komplicerade omständigheter.

Vad Mummels son Erik går igenom blir liksom en andrahandshistoria då handlingens främsta fokus ligger på vad den globala uppvärmningen gör med naturen och hur den påverkar livet för kejsarpingvinsstammen. Det är en okej handling, men det känns som om Miller inte visste var han skulle sluta. Happy Feet 2 blir tillslut en ganska rörig historia med många karaktärer där intrigen och dialog liksom läggs åt sidan för att fokusera på snygga 3d-effekter och show. Istället för att ha några snygga dans- och sångnummer så avlöser de här varandra, och det hela blir ganska tjatigt tillslut. Till och med den charmiga bi-historien med mina två favoritkaraktärer, de äventyrslystna krillen Bill och Will, tas för långt och mynnar tillslut ut i en ganska ointressant berättelse.

Dubbningen till svenska är inte heller helt problemfri. I förtexterna lockas vi med stora namn så som Robin Williams, Brad Pitt, Matt Damon och Elijah Wood, vilket leder till besvikelse då de svenska rösterna varken går att känna igen, överraskar eller tillför speciellt mycket till djurens karaktär. Rösterna bidrar också till klichéer som att de tröga djuren är norrlänningar och de med mer klös i kommer från sydligare breddgrader. Man har valt att behålla vissa av de amerikanska sångerna (framförda av bland andra Pink), medan andra har dubbats om till svenska.

Happy Feet 2 är en okej film, men långt ifrån sin dansanta och trevliga föregångare. // DESIRÉE HANSSON

ORIGINALTITEL Happy Feet Two PREMIÄR 9 december LAND USA, 2011 REGI George Miller SVENSKA RÖSTER Oskar Nilsson, Anna Sahlene, Magnum Coltrane Price, Anna Book.

Alma är en 16-årig flicka i en småstad som drömmer om att finna någon att älska och om att bli av med oskulden. Men inte nödvändigtvis i just den ordningen. På en skolfest hamnar hon i en intim och inte så lite pinsam situation med skolkamraten Artur, och blir till åtlöje i hela samhället.

Att jämföra Ligg med mig med svenska Fucking Åmål eller Hip hip hora! är oundvikligt. Den handlar ju lite i grunden om samma sak. 16-åriga Alma bor i den lilla norska sömnstaden Skoddeheimen där inte ett smack finns att göra. Tjejkompisarna snackar läppglans, den snyggaste killen i byhålan ser ut att kunna komma från vilket dussinpojkband som helst, och det enda man kan göra är att supa sig full på ljummen pottøl. Lägg därtill att Alma är som en sexhungrig atombomb inombords. Hon ringer norska motsvarigheter till 071-nummer flera gånger om dagen och manövrerar klitoris som om den vore en iPhoneapp samtidigt som en sävlig mansröst flåsar ”trusene dine løsner” i luren. Hon drömmer om att hon ligger med drömprinsen Artur, med sina kompisar, med kompisens pappa som jobbar i livsmedelsbutiken.

Men allt vänds upp och ner och Skoddeheimen förvandlas till Bizarro World när den pojkbandssnygge Artur utanför en fest drar fram snoppen och ollar Alma på låret. Helt plötslig är Alma värsta sortens slampa, ingen vill vara hennes kompis, ingen vill ligga med henne. Alma är ensam mot alla (lite som innan, bara mer påtagligt).

Att göra en film om en ung flickas sexuella hunger och vrickade sexuella fantasier på ett bra sätt måste vara skitsvårt. Det är lätt att dratta på ändan och bara bli patetisk. Men Jannicke Systad Jacobsen har ett mycket starkt säkerhetsbälte, och det är humorn. Ligg med mig är oerhört rolig. Faktiskt roligare än sina svenska motsvarigheter Fucking Åmål och Hip hip hora! Samtidigt känns den väldigt äkta. Och väldigt universell. Det är säkert lika frustrerande att vara en kåt kille i Kalix. // STEFAN NYLÉN

ORIGINALTITEL Få meg på, for faen PREMIÄR 9 december LAND Norge, 2011 REGI Jannicke Systad Jacobsen MEDVERKANDE Helene Bergsholm, Henriette Steenstrup, Malin Bjørhovde, Matias Myren.

Powered by Preview Networks

Pojken Simon växer upp i arbetarklassmiljö i 40-talets Göteborg. Om hans liv handlar det i denna omstridda filmatisering av Marianne Fredrikssons succéroman Simon och ekarna från 1985.

Bakgrunden till hur Simon och ekarna blev film är ett kapitel för sig. Ett stort sådant, därför går jag inte in i detalj på det här, även om det är en snärjig historia som luktar rätt illa och förtjänar eget utrymme. Intresserade kan googla Björn Runge (som initialt skulle regissera filmen) + Lisa Ohlin (som i roll av filmkonsulent på Svenska Filminstitutet gav filmen tio miljoner i utvecklingsstöd, och tog över regissörsposten då Runge senare lämnade projektet efter konflikt med filmens producenter).

Marianne Fredrikssons populära bok om den judiske pojken Simon, som inte känner till sitt ursprung och inte vet om att hans föräldrar inte är hans egna, men ändå känner sig som en utböling under barn- och ungdomsåren, är en uppväxthistoria med klasskillnader, klassresor och sökandet efter den egna identiteten som huvudsakliga teman. Romanens berättelse är enormt fyllig, och att filmatisera den kräver oundvikligen en hel del ingrepp i originalet.

I Lisa Ohlins film har man dessvärre tagit sig väldiga friheter med allt från manus och rollfigurer till handling – den ärliga, lite uppstudsiga tonen i Fredrikssons språk har nästan helt gått förlorad, och trots att man valt att fokusera huvudsakligen på Simons rotlöshet och jakt på det förflutna, får man intrycket att filmen bara skrapar på ytan.

Man kan kritisera Hollywood för mycket, men där vet man när man behöver spela lite extra på åskådarnas känsloregister och när man ska ta ett steg tillbaka (nåja, oftast vet man). Så icke här. Här är allt jämntjockt och filmen framstår därmed som både platt och hafsigt regisserad.

Det som får betyget att sega sig upp ett snäpp, är den enorma omsorg som lagts på scenografi, miljöer och kostym, samt det fina skådespeleriet av främst Helen Sjöholm och Stefan Gödicke. // ELIN LARSSON

PREMIÄR 9 december LAND Sverige, 2011 REGI Lisa Ohlin MEDVERKANDE Bill Skarsgård, Helen Sjöholm, Stefan Gödicke, Jonatan S. Wächter, Jan Josef Leifers

Serge har precis gått i pension efter ett långt yrkesliv på ett slakteri. Nu ska han försöka hitta något att fylla vardagen med. Men inte förrän hans fru upptäcker att något blivit fel med hans pensionsutbetalningar hittar Serge ett mål i livet. Han grenslar sin motorcykel och beger sig ut på jakt efter dem som slarvat med pappersarbetet.

Det finns alltid en poäng i att berätta om de som sällan syns annars. Och Gérard Depardieus Serge, huvudperson i Den siste mammuten, är utan tvekan en högst osannolik filmprotagonist år 2011. En rätt småaktig, konfrontativ nybliven pensionär i hästsvans, som hotar butikspersonal med spö för att de inte tar sina jobb på allvar, men annars inte verkar särskilt engagerad i någonting. Serge hade lätt kunnat bli en sådan där krumelurfigur som är populär i såväl amerikansk independentfilm som i europeisk art-house, men Depardieu ger honom fler dimensioner än man till en början förväntar sig.

Snarare finns nackdelarna med Den siste mammuten i strukturen. I en rad episodiska scener placerar regissörsduon de Kervern och Delépine in Serge och hans fru Catherine med ett uttryckligt mål: att visa den lilla människans utsatthet i dagens samhälle. Det resulterar för all del i en hel del humor, Catherines tröstlösa försök att kommunicera med en automatisk telefontjänst har skyhög igenkänningsfaktor, men med en sådan struktur blir också varje enskild scens styrka så mycket mer avgörande.

De Kervern och Delépine vill både för lite och för mycket. Å ena sidan känns deras berättande stundtals slappt, lite som en väldigt fransk, mustig och intellektuell motsvarighet till den ganska mekaniska staplingen i filmer som bygger på Saturday Night Live-sketcher. Å andra sidan finns här någon sidohandling som känns överflödig, som ger filmen fler riktningar än den egentligen behöver. Slutresultatet blir väldigt ojämnt. // MATTIAS DAHLSTRöM

ORIGINALTITEL Mammuth PREMIÄR 2 december LAND Frankrike, 2010 REGI Gustave de Kervern och Benoît Delépine MEDVERKANDE Gérard Depardieu, Yolande Moreau, Isabelle Adjani, Benoît Poelvoorde

Powered by Preview Networks

Tre kvinnor får reda på att de ärvt ett hus. Ingen av dem känner varandra eller kvinnan de ärver av, men när de träffas börjar sambanden framträda.

Att man är bra på en roll inom ett yrkesområde är ingen garanti för att man är lika bra på andra. Det har inte minst fotbollen visat, där mängder av fantastiska fotbollsspelare – Ruud Gullit, Alan Shearer, Gianluca Vialli och så vidare – har försökt sig på karriärer som managers och misslyckats mer eller mindre kapitalt.

Filmens motsvarighet är skådespelare som tar steget in bakom kameran. Ett steg som verkar vara betydligt enklare att ta än för fotbollsspelarna, med en högre sannolikhet för lyckat resultat.

Tysta leken är skådespelerskan Görel Cronas första film som regissör och känns som ett slags blandning mellan en Agatha Christiedeckare, där en djupt begraven hemlighet ska avslöjas, och ett kammarspel, där ett antal figurer som inte tidigare känner varandra ska förstå samband och upptäcka, närmast avtäcka, en gemensam bakgrund. Handlingen är inte tokig, särskilt inte när den utspelas i en så förföriskt vacker miljö, däremot blir dialogen stundtals ganska stolpig och teatralisk. En del repliker – och namn – låter onödigt krångliga och känns inte helt naturliga.

Filmens främsta styrka finns inte helt oväntat i skådespeleriet, i Cronas personregi. Filmens huvudrollstrio övertygar. Veteranerna Carina Lidbom och Maria Lundqvist spelar med sedvanlig säkerhet och pondus, men även mer orutinerade Malin Arvidsson visar att hon är ett fynd. De är behållningen i en ojämn, men försiktigt lovande, debut. // MATTIAS DAHLSTRÖM

PREMIÄR 2 december LAND Sverige, 2011 REGI Görel Crona MEDVERKANDE Maria Lundqvist, Carina Lidbom, Malin Arvidsson, Per Oscarsson

Powered by Preview Networks

Hur gör jultomten egentligen för att hinna dela ut alla julklappar runt om i världen på julafton? På tomtens ultrahögteknologiska verksamhet gömd på Nordpolen möter vi Arthur, tomtens yngsta son, som tar sig an en kanske omöjlig uppgift då han upptäcker att en flicka inte har fått sin julklapp.

Arthur och julklappsrushen är regissören Sarah Smiths charmiga långfilmsdebut. Med sig i manusprocessen hade hon Peter Baynham som tidigare skrivit manus till komiska alster så som Borat och Brüno. Här slår de sina huvuden ihop och skapar ett juläventyr för stora och små.

Årets stora julrulle Arthur och julklappsrushen är fylld med julstämning. Men inte bara på det gamla hederliga sättet. I filmen har man blandat tradition med Hollywood-effekter och ger en blinkning åt spion-, action- och sci/fi-filmer. Resultatet blir ett fartfyllt juläventyr, där vi i rasande tempo bevittnar för- och nackdelar mellan den gamla, traditionella julen och den moderna, genom en titt bakom kulisserna i tomtens värld. Men i julklappsrushen infinner sig även en hel del allvar, då generationsfrågor och familjeproblematik har en stor del i filmens handling och i rollfigurernas liv.

Förutom våra huvudpersoner så består birollslistan av flera tusen nissar som är charmigt gjorda. Med på resan följer inslagsnissen Bryony med tejprullen i högsta hugg, och det är trevligt med en tuff tjejnisse som suktar efter äventyr. De svenska rösterna fungerar även om de känns en aning opersonliga. Anton Lundqvist gör ett snyggt jobb med rösten till Arthur – den neurotiske klantskallen som skrattar på inandning. Dock kan jag tänka mig att originalrösterna hade erbjudit mer till karaktärerna. Jim Broadbents faderliga röst till den regerande tomten, Hugh Laurie (House) som Arthurs stränga brorsa Steve och Bill Nighy som den fräcke gammeltomten.

Trots att äventyret är lite förutsägbart på sina ställen så vägs det upp av karaktärer och värme. Arthur och julklappsrushen är den bästa julfilmen som jag har sett på länge. Det är en förtjusande fyndig saga som erhåller härlig humor och hög mysfaktor. // DESIRÉE HANSSON

ORIGINALTITEL Arthur Christmas PREMIÄR 2 december LAND Storbritannien/USA, 2011 REGI Sarah Smith SVENSKA RÖSTER Anton Lundqvist, Niklas Hjulström, Nils Eklund, Bengt Järnblad, Irene Lindh, Lizette Pålsson

Ett gäng vänner åker på utflykt till ett sommarhus för att fira, sola och bada. Allt förvandlas till en mardröm när de inser att faror lurar under vattenytan, och dessutom upptäcker att de har fiender även på land.

Tanken på vad för otäcka bestar som våra hav gömmer kan vara svindlande, även om det rör sig om hajar i olika format och inte påhittade monster. Därför var jag riktigt peppad på att se vad Shark Night i 3d skulle hitta på. Men snygga förtexter och en inledning med referenser till Steven Spielbergs Hajen till trots resulterade filmen i ett riktigt magplask.

Karaktärerna som vi följer är det stereotypa gänget som vi hittar i vilken amerikansk ungdomsfilm som helst. Oskulden, nörden, tuffingen och sportfånen, för att nämna några. Det hela blir väldigt ytligt, och de är dessutom inte speciellt trovärdiga. Nörden till exempel, spelad av Dustin Milligan (90210), etablerar sin karaktär genom att prata tenta och bära glasögon i första scenen för att sedan ta av sig tröjan och bli tuff hjälte. Shark Night är inte mer än en anledning att se snygga ungdomar i badkläder. Något man kan förvänta sig av en film likt denna, men med lite behållning även i övrigt håller det inte riktigt.

Jag hade inte mycket över för vattenskräckisen Piranha 3D heller, en film om köttätande pirayor som sprider död och kaos under Spring Break i USA, men dess humor och blinkning till filmer i samma stil är här helt borta. Dialogen är varken speciellt fyndig eller rolig, utan innehåller klyschiga repliker som jag tror få skådespelare skulle kunna bära upp med hedern i behåll. Det riktiga problemet är kanske att Shark Night tar sig själv på lite för stort allvar. Och riktigt skrämmande och spännande blir den aldrig heller. Den ligger på nivå med Hajen 4 - återkomsten, men har ingen Michael Caine. // DESIRÉE HANSSON

ORIGINALTITEL Shark Night 3D PREMIÄR 2 december LAND USA, 2011 REGI David R Ellis MEDVERKANDE Sara Paxton, Dustin Milligan, Chris Carmack