Det är väldigt ledsamt att höra att Dennis Hopper gått bort, även om det inte direkt kom som en överraskning (så sent som i våras, i samband med Hoppers skilsmässo-debacle, publicerades bilder som inte bådade gott, på en väldigt avmagrad, prostatacancersjuk skådespelare). Han är en av de skådisar som följt mig länge, och som gjort ett starkt avtryck på många plan – inte bara som skådis förstås utan som fotograf, filmpersonlighet, filmskapare och, klart mindre smickrande, som kändispersonlighet med psykopatdrag. Bara en sån sak som att han övertygade David Lynch om att få spela Blue Velvet-sickot Frank Booth med summeringen ”Jag ÄR Frank Booth”.
Det är konstigt hur man reagerar på vissa kändisars bortgång – i vissa fall har man följt och älskat dem så länge, kanske skapat sig en bild av deras person och läst så mycket om dem att det, på nåt knasigt sätt, känns som om man känner dem. Det gör man ju inte. Men å andra sidan – varför skulle man inte känna känslor för någon som man beundrar som konstnär, även om man aldrig träffat dem? Är det inte just det som gör konsten så fantastisk, att den frammanar känslor, reaktioner, tankar, energi, och väcker inspiration; det är klart att man skapar en sorts, om än imaginär eller platonisk, relation till den som står bakom allt det som får en att beröras.
Är det inte, egentligen, märkligare att bli ledsen över till exempel en släktings bortgång, om det var någon man inte hade en nära relaton till eller ens något gemensamt med?
Nej, jag antar att det inte är kotym.
Så rip, Hopper. Jag gillade dig jävligt mycket, men jag kan tyvärr inte komma på din begravning.
[youtube]wycqlGpB09w[/youtube]
|
|
Postat i Elin Larsson | Inga kommentarer » |
