Varje år gör jag nya tappra försök med att inte ta den här dagen på för stort allvar. Inte göra små inre memoreringar om vilka som gratulerade och vem som inte hörde av sig. Men lik förbannat så hamnar jag i samma träsk varje år. Ett träsk som endast går ut på att tycka synd om mig själv. I och med det lyckas jag alltid att förstora upp allt. Jag sitter, eller i detta fall ligger, och tänker storslagna tankar om att världen är så jävla stor och jag så himla liten. Samtidigt som jag försöker varva det med sunda tankar om att en födelsedag är som vilken dag som helst.

Vänner och bekanta har alltid berättat för mig att det blir såhär med födelsedagar och julaftnar när man blir äldre. Att födelsedagar inte har lika stor betydelse längre och speciellt inte om man inte fyller jämt. Problemet är att dom har försökt att intala mig det i tio års tid men det är väl inte förrän nu det här med bortglömda födelsedagar borde vara aktuellt.

Jo, så när jag ligger där och guppar på madrassen ringer det på telefonen och jag tror att det är en bekant till mig. Så jag svarar bara med ett enkelt och uttråkat, ja. På andra sidan hör jag en len röst med klar stockholmsdialekt presentera sig som Kjell Bergqvist. Jag ber genast om ursäkt för mitt otrevliga svar och förklarar att jag låg och sov samtidigt som jag även förtydligar att detta är något man får göra när man fyller år. Kjell håller med. Därefter pratar vi jobb. När samtalet börjar närma sig sitt slut frågar jag vad han gör när han inte jobbar. Vad gör du när du är du? Kjell dröjer med sitt svar ett tag och frågar mig sedan om jag är ensam. Vill du att jag kommer över en stund? Jag bryter ut i skratt och säger att ja det hade varit en rolig överraskning om du skulle komma på min födelsedag. Efter en stund har jag kommit ner i varv och försöker att hålla någon slags påklistrad professionell ton och upprepar det vi bestämt tidigare under samtalet. Kjell svarar att det låter bra och dröjer sådär med orden igen. Är du säker på att du inte är ensam och att jag ska komma över en stund, säger han och skrattar. Jag kunde inte hålla mig för skratt denna gången heller. Tills slut får jag fram att jag ringer om det skulle bli så. Jag har ju ditt nummer, svarar jag. Ja, men då hörs vi då och så grattis på dig då. Grattis.

Tack.

Mer Makup: här

Just därför bjuds det till konstrunda idag.
..Så hur är det med konstskillsen? Hur väl kan du din Tarantino egentligen?

(Instruktioner: Titta, hitta kopplingen, njut. Skriv ut ditt svar i kommentarsfältet och vinn ett fint pris.)

Ja, vad ska man säga.. Namnet är något dom flesta har fastnat för på ett eller annat sätt. Bäst var väl ändå Brunchrapporten i p3 som menade att Apple gjort allt rätt i lanseringen av Ipaden förutom två grejer:

1. Svårt att konkurrera med Obama om mediautrymmet när han höll sitt första state of the nation-tal.
2. Att ”pad” kan låta som en amerikansk binda. Vilket det givetvis redan har gjorts en sketch på: Kolla här.

Min reaktion var som vanligt, vad säger Goebbels om det här? Men det visade sig att lanseringen av Ipaden hade större betydelse än så eftersom självaste Hitler är den som fått tala för partiet om ”bindan” idag.