Ni får ursäkta mig men jag måste ta en metadiskussion och kommentera en annan filmrecensent. Det gäller DN:s Helena Lindblad som jag faktiskt aldrig har reagerat på tidigare, varken positivt eller negativt. Men eftersom att hon får skriva för en av Sveriges största dagstidningar så måste ju hon hålla en viss nivå. I dagens recension av Alice i Underlandet gör hon dock något som är totalt oförlåtligt. Hon berättar om filmens slut.
Inte för att hon broderar ut texten speciellt mycket, detaljerna lämnar hon tack och lov till biobesökaren att få utforska. Men att över huvud taget prata om händelser som uppenbarligen utspelar sig i filmens slutskede tycker jag är en av filmskrivandets dödssynder. Det måste gå att skriva om den aspekten av filmen utan att avslöja hur filmen slutar. Dessutom ser jag inte alls vad hon vill åstakomma med meningen. Handlar det om att hon inte respekterar filmen, att hon inte respekterar läsarna eller är det bara gammal hederligt slöfockeri? Så snälla Helena, om du läser det här, förklara för mig och dina övriga läsare hur du tänkte och för guds skull, gör inte om det.
Tags: Alice i underlandet, Helena Lindblad
|
|
Etiketter: Alice i underlandet, Helena Lindblad |
Ja, Anton, jag antar att du syftar på den här meningen: ”Burtons modernisering av sagan kommer främst på slutet. Den ultimata revoltören Alice, fint spelad av den franka nykomlingen Mia Wasikowska, följer upp sin svärdsstrid med monstret Jabberwocky med att komma tillbaka till sin egen värld där hon säger ”yes, but no thank you” till sin bleksiktige friare. I stället tar hon jobb i den brittiska handelsflottan.”
Du har lite rätt där faktiskt, det är mer information än vad vissa kanske vill ha. Jag var nog ute efter att tala om hur Burton försöker tillägna sig historien och göra något eget av av den. Och just den slutliga vändningen, som man väl får säga är ganska oviktoriansk, blev jag så förtjust i att jag möjligen blev lite övertydlig. Kanske för att jag, som verkligen gillar Burton – och ”Alice i Underlandet” – var besviken och ville plocka fram något positivt.
Hur mycket man ska avslöja om en films handling kan man tvista om. Jag ser filmkritik som något självständigt, inte bara konsumentupplysning för biopubliken, utan också som en analys av ett verk som använder sig av så många nivåer som möjligt i filmen.
Jag vill inte vara bakbunden av att man inte kan tala om och tolka en betydelsebärande handling för att man inte får avslöja för mycket. Därmed inte sagt att man ska göra det slarvigt och regelmässigt. ”Alice…” är definitivt ett gränsfall.
Hoppas du fortsätter att läsa DN:s filmkritik i alla fall!
Tack för förklaringen. Jag respekterar ditt resonemang även om jag inte håller med dig helt. När det gäller läsandet av DN behöver du inte oroa dig. Nu när jag har fått dig på kornet kommer jag bara läsa med ännu större intresse, texter skrivna av recensenter man har ”koll på” är oändligt mer givande.
DN:s recensenter är notoriskt förtjusta i att berätta mer än rimligt om en film. Jag vet inte om det beror på att de helt enkelt är blåsta i huvudet, eller om de känner ett obetvingligt behov av att visa att de minsann få se filmen först.
Jag har några gånger mejlat och ifrågasatt de många detaljer som avslöjas om filmer, men i de fall jag överhuvudtaget fått svar har det varit av goddag yxskaft-karaktär. Det tydligaste exempel jag minns var när Strage berättade slutet på sista (senaste?) Indiana Jones-filmen. Visst var det en skitfilm, men varför avslöja hemligheten med kristallskallarna i förväg? Det är onödigt.
Jag tycker inte att Lindblads förklaring håller. Recensioner _är_ konsumentupplysning, vill hon göra djupare analyser får hon göra det någon annanstans eller i alla fall ge en ”spoiler”-varning. Men jag tror att besvikelsen hon kände över Burtons film är en anledning. Om man kollar på det betyg en film får verkar mönstret vara att ju mindre recensenten gillade filmen desto mer är han/hon villig att avslöja för mycket, som någon slags hämnd nästan. Synd bara att hämnden går ut över oss som läser texten innan vi sett filmen.