Det är väldigt ledsamt att höra att Dennis Hopper gått bort, även om det inte direkt kom som en överraskning (så sent som i våras, i samband med Hoppers skilsmässo-debacle, publicerades bilder som inte bådade gott, på en väldigt avmagrad, prostatacancersjuk skådespelare). Han är en av de skådisar som följt mig länge, och som gjort ett starkt avtryck på många plan – inte bara som skådis förstås utan som fotograf, filmpersonlighet, filmskapare och, klart mindre smickrande, som kändispersonlighet med psykopatdrag. Bara en sån sak som att han övertygade David Lynch om att få spela Blue Velvet-sickot Frank Booth med summeringen ”Jag ÄR Frank Booth”.

Det är konstigt hur man reagerar på vissa kändisars bortgång – i vissa fall har man följt och älskat dem så länge, kanske skapat sig en bild av deras person och läst så mycket om dem att det, på nåt knasigt sätt, känns som om man känner dem. Det gör man ju inte. Men å andra sidan – varför skulle man inte  känna känslor för någon som man beundrar som konstnär, även om man aldrig träffat dem? Är det inte just det som gör konsten så fantastisk, att den frammanar känslor, reaktioner, tankar, energi, och väcker inspiration; det är klart att man skapar en sorts, om än imaginär eller platonisk, relation till den som står bakom allt det som får en att beröras.

Är det inte, egentligen, märkligare att bli ledsen över till exempel en släktings bortgång, om det var någon man inte hade en nära relaton till eller ens något gemensamt med?

Nej, jag antar att det inte är kotym.

Så rip, Hopper. Jag gillade dig jävligt mycket, men jag kan tyvärr inte komma på din begravning.

Läser en av typ 700 rubriker på nätet, i detta fall på aftonbladet.se, om denna ENORMA världsnyhet, och får veta att Victoria på sitt bröllop vill överlämnas av pappa kungen vid altaret.

Dammigt, Vickan, säger jag. Vad är det för mossig värdering du vill förmedla, anno 2010?

Jag håller (lite otippat) med både Svenska kyrkan och den benhårda etikettfascisten Magdalena Ribbing i detta fall: att överlämnas till sin blivande make av sin far är en för Sverige nyligt påfunnen sed. Den kan troligtvis kan spåras till amerikanska och engelska tv-serier. Akten kan förstås verka oskyldig, men symboliken är kristallklar: även om kvinnan förs till altaret av sin far i en ömsint gest, och enligt eget val, är budskapet ändå hon överlämnas.

Svenska kyrkans tradition är den motsatta. Kvinna och man går gemensamt till altaret för att markera frivilligheten från båda parter att ingå detta äktenskap. Hovet urskuldar sig med följande:

– Det har en större dimension, det är inte en far som lämnar dottern till en annan man. Symboliken är att kungen för fram landets tronföljare till altaret – och till den man som blivit accepterad.

Larv, säger jag. Om symboler och symbolik vore obetydliga skulle inte reklam ha någon som helst funktion i samhället.

På Aftonbladet har några frisinnade redan dissat den kvinnliga präst som uttalar sig i saken. ”Knip igen din feta käft”, osv, är kommentarerna.

Fräscht, det med…

Traditionalist kan man ju vara i så fall, ur det ena eller det andra perspektivet. Jag föredrar att låta gamla filmer stå för  romantiska fantasier om svulliga bröllop. Själv gillar jag Audrey Hepburn i ”Prinsessa på vift”, en film som kanske inte är så svullig nu när jag tänker efter…

Vilka är era favoriter?

//Elin

Fullt ös här på redaktionen idag, mycket tack vare vår eminenta PRAO Maya, som gjort en strong insats för att bland annat styra upp Cinema på Facebook. Fantastiskt jobb!

Själv svettas jag hyfsat – Cinema nummer 6/2010 är i pipen, vi drar just nu in en massa spännande material som ni kommer att kunna ta del av från och med den 15 juni. Då firar tidningen dessutom 1 år – vilket givetvis kommer uppmärksammas med en rad överraskningar som vi pular och knåpar med i skrivande stund.

På fredag svänger muskelstinna Jake Gyllenhaal svärd i bioaktuella ”Prince of Persia”. Jag gillar ju adrenalinaction, men tror nog att jag föredrar Gyllenhaal bättre som Donnie Darko i filmen med samma namn. En tanke som genererar följande musiktips.

À bientôt, mes amis!

//Elin