Jag kom ju helt av mig. Glömde att det var film jag brukar blogga om här. Skyller på Birro.
Men till saken: Ångrarna. Helt och fullkomligt makalös och fantastisk! Ni. Måste. Se.
Igår på Allmänna Galleriet i Stockholm visades filmen inför en gladdrucken och inledningsvis småfnissig, så småningom gravt drabbad, publik. Historien om Mikael/Mikaela och Orlando/Isadora som bytte kön och ångrade sig är en av de starkaste personskildringar jag har sett – och med så enkla medel! Två personer intervjuar varandra. Visar diabilder. Samtalar. Konstaterar gemensamma beröringspunkter, olikheter. Orsaker. Och jag vet inte var jag ska ta vägen för det svider så.
Den som påstår att det avskalade formatet är en enkel väg att gå vet inte vad den pratar om. Det är så mycket som hade kunnat gå fel i det här upplägget, men fingertoppskänsla i regi, klippning i kombination med en osedvanligt lyckosam kombination av huvudpersoner gör att allt blir rätt i Ångrarna.
Jag kan förstå de könsbytare som upprörs, som menar att filmen förringar deras känslor; ogiltigförklarar deras beslutsförmåga. För Mikael/Mikaela är det ju det som är budskapet: man kan aldrig vara 100% säker på en sådan här sak. Men det är ju inte det som är grejen med Ångrarna – inte för mig i alla fall. Det är ju bara ett ramverk, ett sätt att belysa hur komplext identitet är, hur svårt det är att hitta rätt och hur lätt det är att styras av sina egna och omgivningens förväntningar på en själv, på kön, på agerande utifrån fysiska attribut. Det är en berättelse om att inte hitta hem, och att desperat söka vägar dit. Den fruktlösa jakten på ett jag. Och om att acceptera denna själsliga hemlöshet, förlåta sig själv, förlika sig. Förutsättningarna för detta är helt olika för de två huvudpersonerna, men det ska jag inte gräva ytterligare i för då har jag ju redogjort för hela filmen. Och då kanske ni inte ser den. Och då kan jag tyvärr aldrig förlåta er.
Ångrarna visas på Tempo dokumentärfilmsfestival i helgen, och sedan på Bio Rio i Stockholm den 18:e mars. Och sedan förhoppingsvis i resten av Sverige om jag har något att säga till om, men för tillfället har jag inga detaljer om detta. Håll ögonen öppna.
Soundtrack: en av världens bästa låtar nånsin. (alltså, det är inte officiellt soundtrack, utan mitt soundtrack till detta blogginlägg. För att vara övertydlig)
Tags: Ångrarna, Bio Rio, film, identitet, könsbyte, Marcus Lindeen, Mikael/Mikaela, New Order, Orlando/Isadora, Regret, Tempo dokumentärfilmfestival, världens bästa låt
Åh vilka fina ord! Tack Elina! Hälsar Atmo (produktionsbolaget)
Elina, man kallar inte transsexuella och personer med transsexuell bakgrund för ”könsbytare”. Det är nedsättande, vi byter inte kön utan korrigerar kroppen utifrån det kön vi själv anser oss ha.
Med tanke på att filmen inte på något sätt tar upp just omgivningens förväntningar, inte berör den norm som gällde för Orlando och Michael, så framstår den inte för mig som ett försök att analysera normen på det sätt du uppfattar.
Varför ställer sig ingen frågan om varför regissören väljer att berätta den här berättelsen just så här? Utan kontext och analys. Men med ett medvetet val av just dessa personer och miljö och regisserande av samtalet?
Regissörer är inte viljelösa medier som berättelsen kanaliseras via. De hittar eller skapar berättelser, men oavsett vilket så formar de alltid berättelsen, gör den till sin och publikens utifrån eget huvud. För detta har de ett ansvar. Marcus Lindeen tar inte det ansvaret.
Mvh/ Lukas Romson, man med transsexuell bakgrund