 |
Ni får ursäkta mig men jag måste ta en metadiskussion och kommentera en annan filmrecensent. Det gäller DN:s Helena Lindblad som jag faktiskt aldrig har reagerat på tidigare, varken positivt eller negativt. Men eftersom att hon får skriva för en av Sveriges största dagstidningar så måste ju hon hålla en viss nivå. I dagens recension av Alice i Underlandet gör hon dock något som är totalt oförlåtligt. Hon berättar om filmens slut. Inte för att hon broderar ut texten speciellt mycket, detaljerna lämnar hon tack och lov till biobesökaren att få utforska. Men att över huvud taget prata om händelser som uppenbarligen utspelar sig i filmens slutskede tycker jag är en av filmskrivandets dödssynder. Det måste gå att skriva om den aspekten av filmen utan att avslöja hur filmen slutar. Dessutom ser jag inte alls vad hon vill åstakomma med meningen. Handlar det om att hon inte respekterar filmen, att hon inte respekterar läsarna eller är det bara gammal hederligt slöfockeri? Så snälla Helena, om du läser det här, förklara för mig och dina övriga läsare hur du tänkte och för guds skull, gör inte om det. |
Anton Bjurvald
|
Mera roliga webbbaserade spel som förstör arbetsmoralen! Senaste fyndet är Continuity som går att spela helt gratis. Tanken är att man ska ta den lilla streckgubben från sin start till den röda dörren. Problemet är bara att hans väg är upphackad. För att ge honom fri lejd måste man flytta runt de olika delarna. Hårt beroendeframkallande hjärngymnastik. I början när det bara är tre rutor att putta runt är det lätt, men med bara två rutor till börjar det knaka i hjärnbarken. Och det blir bara svårare. Tyvärr är musiken lite väl påfrestande, som tur är går den att tysta. Som det så ofta är i problemlösarspel av den här sorten är det ingenjörer som ligger bakom skojigheterna. Den här gången är det ett gäng från Chalmers. Just nu finns det ”bara” på webben men de säger sig vara på gång med en mobilanpassad version.  Efter några nivåer blir det grymt komplicerat. |
|
The Joneses är en grymt intressant film, eller produkt är kanske rätta ordet. För som film snarkar jag högt redan när huvudrollerna presenteras, tråkigare casting än David Duchovny och Demi Moore som äregiriga säljare kan jag inte tänka mig. Men som produkt är det jäkligt intressant. För även filmen om Alfafamiljen som säljargument har sina poänger så är det mycket mer intressant med filmens produktplacering. Produktplacering har länge varit en del av filmbranschen. Men allt eftersom att inspelningsbara boxar, nedladdning och dvd/bd-utgåvor vuxit till sig har möjligheten att trycka in sin produkt i filmen istället för att marknadsföra den i lätt bortsorterade reklamavbrott blivit allt viktigare. Så att då kunna göra en film där det inte bara är naturligt utan faktiskt nödvändigt att i varannan mening kväka fram ett riktigt märke måste vara väldigt praktiskt. Att sedan paketera det hela som en klurig satir över reklambranschen är snudd på genialiskt, oavsett filmens rent konstnärliga kvalitéer. Det här med att naturligt droppa märken istället för varor (t ex Cinema istället för filmmagasin) gjordes ju till en konstform av 90-talets kanske mest inflytelserika tv-serie. Jag talar förstås om att Seinfeld. Ett av de bästa exemplen är i klippet nedan. Georges paranoida utbrott är en perfekt ”täckmantel” för vad man egentligen gör, att läsa upp godismärken som tittaren ska bli sugen på. Säljande och roligt. |
|
Jag måste säga att det är det. Den stornästa pajälskaren Winterbottom styrs genom en blandning av tidsresande och kloning. Man spelar helt enkelt in en kopia av sig själv som sedan används som redskap för att ta sig förbi de hinder som finns mellan ”hjälten” och de väldoftande pajer han suktar. Kontrollen är fånigt enkel men bäddar ändå för ett spel som kräver att man aktiverar de grå cellerna. Den underbara grafisk designen och ett magnifikt soundtrack gör detta till ett givet köp. En knapp hundralapp känns nästan som en stöld. Tyvärr släpps det dock bara till Xbox Live Arcade än så länge. |
…skulle han utan tvekan legat bakom The Misadventures of P. B. Winterbottom. Nu är det inte han utan spelföretaget The Odd Gentlemen som har knackat ihop koden. Resultatet är ett expressionistiskt litet mästerverk som lånar drag från både Murnau och Lang. Stumfilm är sälla inspirationskällan för ett spel men här är det tveklöst bröderna Lumière som är husgudarna. Ett spelföretag vars motto är ”Purveyors of Fine Video Gaming” får förstås en massa pluspoäng redan från början, men är spelet något att ha? |
Lazy Raiders heter spelet som går ut på att jaga antika skatter. Problemet är bara att spelets ”hjälte” Dr Diggabone, världens slöaste actionarkeolog. Enligt devisen ”Om berget inte kan komma till Muhammed, får Muhammed komma till berget” gäller det att istället flytta på labyrinten och därigenom få den mustaschprydde mannen att handlöst falla mot skatterna. Fruktansvärt roligt och klurigt. Små detaljer, som att den gode doktorn försätts med mumiebandage när han skadas av diverse labyrintfällor, höjer spelupplevelsen. Den där riktiga kallsvettiga illamåendet uppstår inte lika fort med Lazy Raiders som i First Person Tetris. Vändningarna är inte lika abrupta och riktningarna håller sig någorlunda konstanta. Trots detta var det lite svårare än vanlig att svälja ner frukosttoasten i morse. En bonus är att du kan välta runt din Xbox Live Avatar istället för Dr Diggabone vilket förstås är hejdlöst roligt! |
Vi fortsätter med tips på roligheter man kan göra samtidigt som man gör sig själv lätt grön i ansiktet. I senaste numret av Cinema tipsade jag om |
Ibland stöter man på saker som går förbi det intellektuella och träffar mitt i hjärtat, eller som i det här fallet, magstrupen. För egentligen mår jag bara illa av att se videon till Dmitry Fyodorovs Simco, men samtidigt kan jag inte undgå att se den om och om igen. Kräksbra alltså, på riktigt. |
|
Dessutom ägnar sig serien åt oförståeliga ”mini-sketcher” med jämna mellanrum. Det är som att serieskaparna är rädda för att vi ska glömma övriga karaktärer om det går mer än fem minuter utan att alla stora roller varit i bild samtidigt. Snuttifierad humor i sitcoms suger.
Hur som helst hoppas jag att Big Bang rycker upp sig inför säsong tre och levererar det som skönjdes under den första säsongen. |
Jag har precis pressat andra säsongen av tv-serien Big Bang Theory. Eftersom att jag såg potential i den första säsongen norpade jag den andra när jag var och tittade in på kontoret senast. Tyvärr är jag ganska besviken. Nördhumorn tappar fart när de fyra genierna Sheldon, Raj, Howard och Leonard ska bli mer mänskliga och mindre stereotypa i säsong två.
Nej den enda behållningen är Sheldon Cooper. Jim Parsons har en osviklig timing, blandar dead-pan med genial ansiktsryckskomik och är på det hela taget lysande. Även fast minspelet är Mr Beans, rakt av. Kolla bara på när Sheldons näsvingar fladdrar, när hans spärrar upp ögonen och rynkar pannan samtidigt eller när han får ryck i ögonbrynen. Det är på pricken lik Rowan Atkinsons efterblivna och elaka snubbekhjälte från 80-talets glansdagar. Viss likhet även med Edmund Blackadder i första säsongen av Svarte orm. Ni vet, perioden innan Atkinson fann sin sardoniska elakhet som gör de tre sista säsongerna av serien till komiska mästerverk. |
Tänk vad man får lära sig på teve nuförtiden. Jag lärde mig att läsa med ”Fem myror…” och engelska av The Childrens Channel. Dagens knodd får lära sig att virka dildos. Bolibompa får en helt ny mening. |
