Av trailerna att döma verkar det som att tvillingbröderna faktiskt kan skådespela. Men hatten av till Harris som tog projektet under sina vingar. Resultatet blev Touching Home som går upp på amerikanska biografer 24 april. Luktar Oscar lång väg, om ni frågar mig.

Trailer

Hetsig intervju med bröderna och Ed Harris

Vill bara tillägga att Twilight-filmerna inte faller under kategorin ”skräck”, trots att filmserien mot allt rim och reson inkluderades i Oscarsgalans skräckfilmshyllning. Jag är en kunglig fegis när det gäller skräck och jag blir bara rädd för nämnda Lautners rätt hårresande frisyr (den långa varianten alltså). Bakläxa!

Men vilken lycka varar för evigt? Nu berättar bland annat Empire att Cristoph Waltzat iväg till andra filmer. Den klassiska Hollywoodska ”schemakonflikten” gör att han inte hinner spela Freud. Istället för att spela psykdoktor ska han spela psykfall i Water from Elephants mot Robert Pattinson, regisserad av Constantine-regissören Francis Lawrence. De båda projekten går tydligen inte att få ihop. Mycket tråkigt, för herr Waltz är inte bara en utmärkt skådespelare, han ser dessutom ut som Freud.

Lite glad blir man dock när man läser om valet av ersättare. Cronenberg-veteranen Viggo Mortensen ska nämligen vara redo att hänga på sig lösskägget. Det blir alltså tre filmer i rad för firma Cronenberg-Mortensen. Med tanke på att både History of Violence och Eastern Promises var riktigt bra så behöver man kanske inte oroa sig för Talking Cure.

1) Dessa förbannande 3D-glasögon får mina egna ögon att tåras efter dryg halva filmen.  Än så länge har jag inte sett en enda film där ögonvärk och överarbetade tårkanaler har vägts upp av förbättrad upplevelse/inlevelse.

2) Varför måste den hårda tuffa flickan som hjälten Hiccup kärar ner sig vara pinnsmal, blond och blåögd? Hade filmen gjorts 1938 hade Astrid ersatt Zara Leander i UFA-byggnaderna på studs. Om hennes röst gjorts av någon av Hollywoods många vandrande klädhängare hade jag inte stört mig lika mycket. Men nu är det America Ferrara, vars fysik är betydligt mer robust, som gör rösten. Så varför kunde inte animatörerna modellera Astrid efter den kurviga Ferrara? Hennes hanterande av tunga yxor och stora rundsköldar hade varit betydligt lättare att tro på om inte annat. Nästan alla andra kvinnor i filmen är byggda som tegelbyggnader, så hon hade inte direkt stuckit ut.  Tråkigt Dreamworks, här hade ni en chans att ge världens alla knubbiga brudar en hjältinna att identifiera sig med.

Kromofobi är dock inte nytt i filmvärlden. Hitchcock rockade färgfobi redan 34 år tidigare. I Marnie försökte Sean Connery kurera Tippie Hedgren från samma fobi, även om färgen då var rött. Det är nog filmhistoriens näst coolaste fobi. Indiana Jones ormfobi, Gregory Pecks rädsla för linjer(!) i Trollbunden och Leos bakterieskräck i Aviator är andra bra kandidater. Men i slutändan är det inget som slår Henry i nyazeeländska komedin Black Sheep. Han lider nämligen av ”Ovinofobi”, en oresonlig rädsla för ulliga, mjuka, sävliga får.

Thelma Schoonmaker är en av de filmklipparen som arbetat i Hollywood de senaste 40 åren. Det ska sägas i just det här yrket är det inte lika ovanligt att vara kvinna. Varför så många damer funnit framgång med att sammanfoga filmer tänker jag inte spekulera i, men i en grymt mansdominerad bransch är klipprummet om inte jämställt så i alla fall betydligt bättre könsbalanserat än andra platser.

Schoonmakers klipparkarriär började 1966 med Finnegans Wake, en bagatell baserad på James Joyce roman med samma namn. Året efter slog hon sina påsar ihop med Martin Scorsese för första gången när hon klippte hans regidebut I Call First. De samarbetade åter 1970 med dokumentären Street Scenes. Det tog sedan tio år innan de båda jobbade ihop igen.

Scorsese skördade stora framgångar under sjuttiotalet medan årtiondet för Schoonmaker ”bara” bestod av klipparbetet med dokumentären Woodstock. Schoonmaker Oscarnominerades för filmen (hennes tredje långfilm som klippare) men förlorade mot betydligt mer etablerade Hugh S. Fowler som det året prisades för Patton – Pansargeneralen. En av de främsta anledningarna att hon inte gjorde fler filmer var hennes svårigheter att bli accepterad i det amerikanska klipparfacket. Inför Tjuren från Bronx fick hon sitt medlemskap beviljat efter lång tids kamp. Enligt rykten var det Al Pacino som såg till att få in Schoonmaker i facket och därmed ge henne en chans att jobba vidare som klippare.

Men Thelmas framgångar skulle komma. När hon fick sitt nästa klipparjobb var det alltså åter med Scorsese som regissör. Tjuren från Bronx gav henne sin första Oscarstatyett. Hon nominerades tio år senare för Goodfellas samt 2003 för Gangs of New York. 2005 knep hon sin andra statyett för Aviator och 2007 fick hon sin tredje för Departed.

Utanför klipparbetet har hon bland annat jobbat med filmrestaurering. Hennes numera avlidna make Michael Powells filmer är hennes hjärtebarn. Den 35 år äldre Powell regisserade 60 lång- och kortfilmer under sin karriär. Den kanske mest kända är HC Andersen-filmatiseringen De röda skorna från 1948. Powell och Schoonmaker var bara gifta i sex år, men sällskapade lång tid innan dess. Vem som parade ihop dem? Scorsese så klart!

Den numera 70 år gamla damen verkar inte ha några planer att sluta med sitt jobb. Shutter Island var hennes senaste klippinsats och nästa långfilm blir Scorseses The Invention of Hugo Cabret som börjar sin inspelning i maj. Efter den filmen hägrar biografier om Frank Sinatra och Theodore Rooseveldt tillsammans med Scorsese.

För den som inte har sett (skäms!) är detta en actionserie med charm, fart och en tokig lätt anorektisk fotomodell/IRA-bombare (Gabrielle Anwar) i en av birollerna. Dessutom är det världens bästa b-skådis som spelar den andra birollen. Mellan dessa båda tronar Jeffrey Donovan i huvudrollen som den ”brända” CIA-agenten Michael Weston som från sin bas i soliga Florida söker reda på anledningen till den metaforiska solbrännan. Donovan har en Bruce Willisk-charm utan det släpiga talet. Hans annars ganska välmejslade ansikte pryds av en praktig boxarkran vilket hjälper till att sälja Donovan som en hård före detta agent. Att han dessutom är snäll mot sin mamma är ju bara bonus. Mitt enda problem är att Donovan gärna pratar riktigt slirig dialekt när han ska använda sig av diverse täckmantlar. Även om serien är tänkt att vara rolig ibland är det aldrig bra när man fnissar åt skådespelaren.

Burn Notice är en potpurri av 80-talets främsta serier. Vi har den förrådda soldaten som hjälper oskyldiga (A-team), de kluriga självbyggda lösningarna (MacGyver) och solcharmen i USAs sydöstra spets (Miami Vice). Perfekt för sega söndagkvällar alltså.

Men för att komma till saken. En av de främsta anledningarna till att BoB är en så underbart bra serie är dess casting. Varenda en av de otaliga soldaterna vi får leva med under tio utsökt producerade avsnitt är perfekt rollsatta. Damian Lewis som den iskalle men sympatiske Richard Winters och Ron Livingston som den mer lättsamme Lewis Nixon fick för mig sina riktiga genombrott och har aldrig varit bättre (och då räknar jag in geniala Office Space). Bakom dem gör ”dussinskådisar” som Scott Grimes, Shane Taylor, Michael Cudlitz, James Madio, Neal McDonough och Kirk Acevedo grymma insatser. Men även britterna övertygar som amerikanska bassar. Dexter Fletcher, Michael Fassbender (visserligen född i Tyskland men uppväxt på Irland), Stephen Graham, Simon Pegg, Marc Warren och James MacAvoy snitsar alla till diverse jänkardialekter. Till och med mesproppar som Colin Hanks och David Schwimmer gör bra ifrån sig. Serien är dessutom anledningen att Donnie Wahlberg fortfarande står i min bok under rubriken ”bra skådespelare”, trots medverkan i en hel massa dynga sedan dess.

Så kommer vi då till cruxet. Jimmy Fallon. Varför, varför, varför? Tom Hanks svara mig, varför lät du Jimmy Fallon komma inom skotthåll för den här mästerliga produktionen? Han är med i kanske två-tre minuter som en chaufför. Men han har repliker och i en serie på tio avsnitt med hundratals av talande skådespelare lyckas Fallon få världens kanske mest gedigna dokudrama att verka som en SNL-sketch. I ett kort klipp ser man att han är på väg att spricka upp i sitt karakteristiska ”hålla sig för skratt”-leende mitt i leden av sårade soldater! Jag vill tillägga att jag tycker att Jimmy Fallon är ganska rolig. Men han är ungefär lika dålig på att hålla masken som Jerry Seinfeld eller Magnus Betnér. Fallons medverkan förstör så mycket att jag numera hoppar över de delar där jag vet att han kommer att dyka upp. Out of sight, out of mind!

Inte för att hon broderar ut texten speciellt mycket, detaljerna lämnar hon tack och lov till biobesökaren att få utforska. Men att över huvud taget prata om händelser som uppenbarligen utspelar sig i filmens slutskede tycker jag är en av filmskrivandets dödssynder. Det måste gå att skriva om den aspekten av filmen utan att avslöja hur filmen slutar. Dessutom ser jag inte alls vad hon vill åstakomma med meningen. Handlar det om att hon inte respekterar filmen, att hon inte respekterar läsarna eller är det bara gammal hederligt slöfockeri? Så snälla Helena, om du läser det här, förklara för mig och dina övriga läsare hur du tänkte och för guds skull, gör inte om det.