 |
Såg precis Dreamwork Animations senaste alster Draktränaren och måste säga att jag överlag är nöjd. Utan att förfalla till recenserande måste jag säga att det snarare är Shrek än Shrek the Third om ni förstår. Riktigt bra familjefilm helt enkelt. Men två saker störde mig: 1) Dessa förbannande 3D-glasögon får mina egna ögon att tåras efter dryg halva filmen. Än så länge har jag inte sett en enda film där ögonvärk och överarbetade tårkanaler har vägts upp av förbättrad upplevelse/inlevelse. 2) Varför måste den hårda tuffa flickan som hjälten Hiccup kärar ner sig vara pinnsmal, blond och blåögd? Hade filmen gjorts 1938 hade Astrid ersatt Zara Leander i UFA-byggnaderna på studs. Om hennes röst gjorts av någon av Hollywoods många vandrande klädhängare hade jag inte stört mig lika mycket. Men nu är det America Ferrara, vars fysik är betydligt mer robust, som gör rösten. Så varför kunde inte animatörerna modellera Astrid efter den kurviga Ferrara? Hennes hanterande av tunga yxor och stora rundsköldar hade varit betydligt lättare att tro på om inte annat. Nästan alla andra kvinnor i filmen är byggda som tegelbyggnader, så hon hade inte direkt stuckit ut. Tråkigt Dreamworks, här hade ni en chans att ge världens alla knubbiga brudar en hjältinna att identifiera sig med. |
Anton Bjurvald
|
Så här på kvinnodagen tänkte jag skriva om en dam som kanske inte alltför många känner till. Inbitna filmnördar har förstås hört namnet och alla sanna Scorsesedyrkare suckar säkert högt åt hur självklar och enkel den här lilla krönikan är. Men trots detta vill jag uppmärksamma en makalös kvinna – Thelma Schoonmaker. Thelma Schoonmaker är en av de filmklipparen som arbetat i Hollywood de senaste 40 åren. Det ska sägas i just det här yrket är det inte lika ovanligt att vara kvinna. Varför så många damer funnit framgång med att sammanfoga filmer tänker jag inte spekulera i, men i en grymt mansdominerad bransch är klipprummet om inte jämställt så i alla fall betydligt bättre könsbalanserat än andra platser. Schoonmakers klipparkarriär började 1966 med Finnegans Wake, en bagatell baserad på James Joyce roman med samma namn. Året efter slog hon sina påsar ihop med Martin Scorsese för första gången när hon klippte hans regidebut I Call First. De samarbetade åter 1970 med dokumentären Street Scenes. Det tog sedan tio år innan de båda jobbade ihop igen. Scorsese skördade stora framgångar under sjuttiotalet medan årtiondet för Schoonmaker ”bara” bestod av klipparbetet med dokumentären Woodstock. Schoonmaker Oscarnominerades för filmen (hennes tredje långfilm som klippare) men förlorade mot betydligt mer etablerade Hugh S. Fowler som det året prisades för Patton – Pansargeneralen. En av de främsta anledningarna att hon inte gjorde fler filmer var hennes svårigheter att bli accepterad i det amerikanska klipparfacket. Inför Tjuren från Bronx fick hon sitt medlemskap beviljat efter lång tids kamp. Enligt rykten var det Al Pacino som såg till att få in Schoonmaker i facket och därmed ge henne en chans att jobba vidare som klippare. Men Thelmas framgångar skulle komma. När hon fick sitt nästa klipparjobb var det alltså åter med Scorsese som regissör. Tjuren från Bronx gav henne sin första Oscarstatyett. Hon nominerades tio år senare för Goodfellas samt 2003 för Gangs of New York. 2005 knep hon sin andra statyett för Aviator och 2007 fick hon sin tredje för Departed. Utanför klipparbetet har hon bland annat jobbat med filmrestaurering. Hennes numera avlidna make Michael Powells filmer är hennes hjärtebarn. Den 35 år äldre Powell regisserade 60 lång- och kortfilmer under sin karriär. Den kanske mest kända är HC Andersen-filmatiseringen De röda skorna från 1948. Powell och Schoonmaker var bara gifta i sex år, men sällskapade lång tid innan dess. Vem som parade ihop dem? Scorsese så klart! Den numera 70 år gamla damen verkar inte ha några planer att sluta med sitt jobb. Shutter Island var hennes senaste klippinsats och nästa långfilm blir Scorseses The Invention of Hugo Cabret som börjar sin inspelning i maj. Efter den filmen hägrar biografier om Frank Sinatra och Theodore Rooseveldt tillsammans med Scorsese. |
|
För den som inte har sett (skäms!) är detta en actionserie med charm, fart och en tokig lätt anorektisk fotomodell/IRA-bombare (Gabrielle Anwar) i en av birollerna. Dessutom är det världens bästa b-skådis som spelar den andra birollen. Mellan dessa båda tronar Jeffrey Donovan i huvudrollen som den ”brända” CIA-agenten Michael Weston som från sin bas i soliga Florida söker reda på anledningen till den metaforiska solbrännan. Donovan har en Bruce Willisk-charm utan det släpiga talet. Hans annars ganska välmejslade ansikte pryds av en praktig boxarkran vilket hjälper till att sälja Donovan som en hård före detta agent. Att han dessutom är snäll mot sin mamma är ju bara bonus. Mitt enda problem är att Donovan gärna pratar riktigt slirig dialekt när han ska använda sig av diverse täckmantlar. Även om serien är tänkt att vara rolig ibland är det aldrig bra när man fnissar åt skådespelaren. Burn Notice är en potpurri av 80-talets främsta serier. Vi har den förrådda soldaten som hjälper oskyldiga (A-team), de kluriga självbyggda lösningarna (MacGyver) och solcharmen i USAs sydöstra spets (Miami Vice). Perfekt för sega söndagkvällar alltså. |
Jag läste i en gratistidning som oftast hittas under jorden att det är en massa tv-serier på gång i dagarna. Visserligen är svenska säsongstarter ungefär lika hett som vädret just nu, vem orkar dansa efter tv-kanalernas pipa liksom? Men i vissa fall måste man ju (läs: när serien ännu inte släppts utomlands på dvd). Den kommunaltrafikbaserade tidningen missade en ”måste se”-tvserie som startar upp igen på söndag. Det är den tredje säsongen av tragiskt ohypade Burn Notice som sätter igång. |
Jag har i samband med mitt OS-tittande åter snöat in på en av världens bästa tv-serier. Jag talar förstås om Band of Brothers som legat som en orm i SVT-gräset när man råkat slå över för att slippa pinsamt mellansnack i OS-studion. Det är nu tredje gången som jag ser serien i sin helhet (den fina plåtlåde-utgåvan kom fram på studs) och den är lika bra nu som den var första gången. Men för att komma till saken. En av de främsta anledningarna till att BoB är en så underbart bra serie är dess casting. Varenda en av de otaliga soldaterna vi får leva med under tio utsökt producerade avsnitt är perfekt rollsatta. Damian Lewis som den iskalle men sympatiske Richard Winters och Ron Livingston som den mer lättsamme Lewis Nixon fick för mig sina riktiga genombrott och har aldrig varit bättre (och då räknar jag in geniala Office Space). Bakom dem gör ”dussinskådisar” som Scott Grimes, Shane Taylor, Michael Cudlitz, James Madio, Neal McDonough och Kirk Acevedo grymma insatser. Men även britterna övertygar som amerikanska bassar. Dexter Fletcher, Michael Fassbender (visserligen född i Tyskland men uppväxt på Irland), Stephen Graham, Simon Pegg, Marc Warren och James MacAvoy snitsar alla till diverse jänkardialekter. Till och med mesproppar som Colin Hanks och David Schwimmer gör bra ifrån sig. Serien är dessutom anledningen att Donnie Wahlberg fortfarande står i min bok under rubriken ”bra skådespelare”, trots medverkan i en hel massa dynga sedan dess. Så kommer vi då till cruxet. Jimmy Fallon. Varför, varför, varför? Tom Hanks svara mig, varför lät du Jimmy Fallon komma inom skotthåll för den här mästerliga produktionen? Han är med i kanske två-tre minuter som en chaufför. Men han har repliker och i en serie på tio avsnitt med hundratals av talande skådespelare lyckas Fallon få världens kanske mest gedigna dokudrama att verka som en SNL-sketch. I ett kort klipp ser man att han är på väg att spricka upp i sitt karakteristiska ”hålla sig för skratt”-leende mitt i leden av sårade soldater! Jag vill tillägga att jag tycker att Jimmy Fallon är ganska rolig. Men han är ungefär lika dålig på att hålla masken som Jerry Seinfeld eller Magnus Betnér. Fallons medverkan förstör så mycket att jag numera hoppar över de delar där jag vet att han kommer att dyka upp. Out of sight, out of mind!
|
Annons
|
Ni får ursäkta mig men jag måste ta en metadiskussion och kommentera en annan filmrecensent. Det gäller DN:s Helena Lindblad som jag faktiskt aldrig har reagerat på tidigare, varken positivt eller negativt. Men eftersom att hon får skriva för en av Sveriges största dagstidningar så måste ju hon hålla en viss nivå. I dagens recension av Alice i Underlandet gör hon dock något som är totalt oförlåtligt. Hon berättar om filmens slut. Inte för att hon broderar ut texten speciellt mycket, detaljerna lämnar hon tack och lov till biobesökaren att få utforska. Men att över huvud taget prata om händelser som uppenbarligen utspelar sig i filmens slutskede tycker jag är en av filmskrivandets dödssynder. Det måste gå att skriva om den aspekten av filmen utan att avslöja hur filmen slutar. Dessutom ser jag inte alls vad hon vill åstakomma med meningen. Handlar det om att hon inte respekterar filmen, att hon inte respekterar läsarna eller är det bara gammal hederligt slöfockeri? Så snälla Helena, om du läser det här, förklara för mig och dina övriga läsare hur du tänkte och för guds skull, gör inte om det. |
|
Mera roliga webbbaserade spel som förstör arbetsmoralen! Senaste fyndet är Continuity som går att spela helt gratis. Tanken är att man ska ta den lilla streckgubben från sin start till den röda dörren. Problemet är bara att hans väg är upphackad. För att ge honom fri lejd måste man flytta runt de olika delarna. Hårt beroendeframkallande hjärngymnastik. I början när det bara är tre rutor att putta runt är det lätt, men med bara två rutor till börjar det knaka i hjärnbarken. Och det blir bara svårare. Tyvärr är musiken lite väl påfrestande, som tur är går den att tysta. Som det så ofta är i problemlösarspel av den här sorten är det ingenjörer som ligger bakom skojigheterna. Den här gången är det ett gäng från Chalmers. Just nu finns det ”bara” på webben men de säger sig vara på gång med en mobilanpassad version.  Efter några nivåer blir det grymt komplicerat. |
|
The Joneses är en grymt intressant film, eller produkt är kanske rätta ordet. För som film snarkar jag högt redan när huvudrollerna presenteras, tråkigare casting än David Duchovny och Demi Moore som äregiriga säljare kan jag inte tänka mig. Men som produkt är det jäkligt intressant. För även filmen om Alfafamiljen som säljargument har sina poänger så är det mycket mer intressant med filmens produktplacering. Produktplacering har länge varit en del av filmbranschen. Men allt eftersom att inspelningsbara boxar, nedladdning och dvd/bd-utgåvor vuxit till sig har möjligheten att trycka in sin produkt i filmen istället för att marknadsföra den i lätt bortsorterade reklamavbrott blivit allt viktigare. Så att då kunna göra en film där det inte bara är naturligt utan faktiskt nödvändigt att i varannan mening kväka fram ett riktigt märke måste vara väldigt praktiskt. Att sedan paketera det hela som en klurig satir över reklambranschen är snudd på genialiskt, oavsett filmens rent konstnärliga kvalitéer. Det här med att naturligt droppa märken istället för varor (t ex Cinema istället för filmmagasin) gjordes ju till en konstform av 90-talets kanske mest inflytelserika tv-serie. Jag talar förstås om att Seinfeld. Ett av de bästa exemplen är i klippet nedan. Georges paranoida utbrott är en perfekt ”täckmantel” för vad man egentligen gör, att läsa upp godismärken som tittaren ska bli sugen på. Säljande och roligt. |
|
Jag måste säga att det är det. Den stornästa pajälskaren Winterbottom styrs genom en blandning av tidsresande och kloning. Man spelar helt enkelt in en kopia av sig själv som sedan används som redskap för att ta sig förbi de hinder som finns mellan ”hjälten” och de väldoftande pajer han suktar. Kontrollen är fånigt enkel men bäddar ändå för ett spel som kräver att man aktiverar de grå cellerna. Den underbara grafisk designen och ett magnifikt soundtrack gör detta till ett givet köp. En knapp hundralapp känns nästan som en stöld. Tyvärr släpps det dock bara till Xbox Live Arcade än så länge. |
…skulle han utan tvekan legat bakom The Misadventures of P. B. Winterbottom. Nu är det inte han utan spelföretaget The Odd Gentlemen som har knackat ihop koden. Resultatet är ett expressionistiskt litet mästerverk som lånar drag från både Murnau och Lang. Stumfilm är sälla inspirationskällan för ett spel men här är det tveklöst bröderna Lumière som är husgudarna. Ett spelföretag vars motto är ”Purveyors of Fine Video Gaming” får förstås en massa pluspoäng redan från början, men är spelet något att ha?
